Senast:
"I just have to ask you one thing." Sa jag.
"Go ahead."
"On monday when you're going to your doctor can I come to?"
"Sure I would like that." Log hon.
"Great because I don't want you to go alone. Bu what are we going to do now?"
"Watch The Vampire Diaries." Sa hon glatt och sprang in till vardagsrummet.
"Do you love that serie that much?"
"I can't find the words for how much I want to meet them."
"You're too cute."
"I know. Get your ass over here so we can start with watching from season one." Log hon. Jag satte mig ner bredvid henne och hon tröck på play. Nu får vi väl se om Vampire Diaries är så bra som hon säger.
"Damon is so cool." Sa jag.
"I know." Sa Alice och lutade sig mot min axel.
"Are you tired?"
"Not that much no." Svarade hon enkelt.
"Maybe tomorrow we can just stay in and watch vampire diaries?"
"That sounds like a good idea." Sa hon gäspandes. Jag svarade inte utan fortsatte kolla på datorn.
Tre dagar senare:
"Are you kidding with me?!" Sa Alice i stor rädsla.
"No we have to do this today Alice. We can't wait that much longer." Svarade doktorn lugnt.
"No I can't." Svarade hon och begravde sina fingrar i håret.
"So she have to do the surgery today?" Frågade jag.
"It's for her best."
"But not today I want to be prepared."
"I know that but we have to it's not a option this time. We don't want it to spread. The risks are so high right now so we have to."
"Just give me a minute." Sa Alice och gick snabbt ut ur rummet. Jag reste mig upp och gick efter henne med jackan i handen. Jag ropade hennes namn några gånger men hon vägrade att svara. "Alice!" Sa jag och la min hand på hennes axel som hon snabbt röck bort. "Alice what's wrong?" Hon stannade tvärt och vände sig om. Hon kollade på mig med tårar rinnandes nerför hennes kinder.
"What's wrong? Are you really going to ask me that?" Sa hon och försökte hålla sin röst som var sekunder ifrån att brytas. "So you want to know what's wrong? Fine if I don't take this surgery I am going to die. And if I do this I will loose my hair. I am scared I can die even if I do this stupid surgery. Now you know what's wrong just leave me alone." Sa hon och vände sig snabbt om och började gå. Jag följde henne med blicken tills hon svängde. Jag vände mig om och gick tillbaks in dit doktorn satt.
"How bad is it?" Frågade han.
"She don't know what to do. She is scared."
"We have to do this it is the best for her."
"I know but just give her some time to think about this."
"I'll give her two hours."
"I will go and talk to her. Bye." Sa jag och reste mig upp. Jag tog upp min mobil och tröck snabbt upp henne i kontaktlistan. "C'mon pick up." Sa jag och gick mot bilen.
"I'm not in the mood right now." Sa hon ledsamt.
"Please just tell me where you are."
"Home.." Sa hon och la sedan på.
Alice's perspektiv:
Jag gick med snabba steg in till badrummet och ställde mig framför spegeln. Mitt hår var det enda jag kunde tänka på. Jag kommer förlora mitt hår. Jag torkade bort tårarna som runnit och sköljde sedan bort all mascara. Min mobil pep till och det var ett nytt sms från Perrie som löd "Alice :( Please you have to do this it's for your best don't hate me for this I just want you to be okay. I love you bestie! Xx" Istället för att svara henne så ringde jag upp.
"Alice." Sa hon lättad.
"I'm scared." Sa jag och bröt ihop.
"Don't be your going to make it. Remember you have us. You have all of us you are never alone don't even think for a second that you're alone because that's not true."
"I love you Perrie."
"I love you too Alice. Just do the surgery who knows? Maybe you get cured."
"I hope so do you know if Harry is on his way?"
"He was the one who called me. He is on his way right now so you two can talk you have two hours to think about it."
"I will do it."
"You will?"
"Yes. I have to, have to go. Bye."
"Bye Alice good luck now."
"Thank you."
Jag gick ut till hallen och öppnade snabbt upp dörren där Harry kom gåendes. "Alice." Sa han och sprang sakta fram till mig. "I thought you wouldn't talk to me."
"Perrie talked to me and I will do it."
"You will?" Sa han förvånat.
"I have to it's for my best." han sa inget utan kramade om mig hårt.
Min inspiration är som bortblåst så ni får nöja er med det här korta konstiga kapitlet. Sa ju att det skulle hända mera i det här men så vart det tydligen inte. Hope you liked it! Xx