.

" Fine. But what can we do then?"

" Have you forgot that Johannah is coming tomorrow?"

" And my sisters?"

" Them too."

" Then we have to sleep right now." Sa han och la sig ner under täcket.

" Okay well good night then."

" Night night."

Jag släckte lampan och rummet vart svart. Inom en liten stund så sov både jag och Louis.

" And i love you too." Sa jag och tårarna rann nerför kinderna.

" Take her." Hörde jag sköterskan säga.

" No please don´t. Look he´s awake." Sa jag och pekade på Louis.

Hon kollade chockat på mig först innan hon gick fram till Louis och såg att han verkligen var vaken.

" It´s a miracle. I´m so sorry." Sa hon generat.

" It´s okay." Sa jag vänligt.

" Coma." Sa han.

" Coma?!"

" He is in coma."

" Are you kidding with me?" 

" No i´m afraid not."

Tårarna sprutade ut just nu. Koma? Nej det får inte vara sant. Då är riskerna så stora att han kan gå bort. Nej det får bara inte hända.

Tårarna rann mer och mer nu. Jag la mig ner mot sängen och tog ett djupt andetag.

" Why you Louis? Why you?"

 

" Excuse me. But you have to let Louis get some rest." 

Jag vaknade upp och såg att det var en läkare som stog framför mig.

" Why? He is sleeping and i won´t make any sounds."

" Sorry it´s the rules. You can go outside and wait."

Jag reste mig motvilligt upp och gick ut. Jag gick sakta in till väntrummet där killarna satt och sov. Alla utom Niall. Han satt där och grät för sig själv. 

" Niall." Sa jag lite försiktigt.

Han kollade upp och mötte min blick. Sekunden efter så reste han sig upp och gick fram till mig. 

" How is he?" 

" He is sleeping." Sa jag med gråten i halsen.

Han nickade lite svagt innan han kramade om mig hårt.

" I just want him to be okay. I want the happy Louis back." Snyftade han fram.

" He will be okay Niall. He will wake up and have a smile on his face." Sa jag tröstande och kände hur en tår rann nerför kinden.

" But what if...he won´t wake up."

" Niall he won´t. Look at me." Sa jag och placerade mina händer på hans kinder så han kunde kolla på mig.

" He will make it. You just gotta have the faith. Believe me. He will be alright." Sa jag och log varmt.

" I just want to go in there and say hi to him." Snyftade han fram.

" You will. Tomorrow. Now let´s get some sleep."

Vi satt oss ner på några stolar och Niall var den första som somnade. Det enda som jag kunde tänka på var Louis just nu. Han måste kämpa. Om jag förlorar honom så vet jag inte vart jag kommer ta vägen. Jag tog upp min mobil och klickade in mig på twitter och såg på mina mentions att det var många fans och kompisar som hade skrivit snälla saker för att muntra upp en. 

 

Jag tröck på tweet och stoppade sedan undan mobilen. Jag försökte återigen att somna om vilket var lönlöst. Efter en stunds försökande så gav jag upp. Jag reste mig upp och gick till Louis rum. Ingen därinne. Bara Louis. Jag kollade omkring och såg att det inte var någon läkare. Jag öppnade dörren långsamt och gick in till Louis som fortfarande låg där med slutna ögon. Jag satt mig på stolen som fortfarande stog bredvid honom och la mig mot sängen. Tillslut så somnade jag.

" Miss. You can´t be in here."

Jag kollade upp och såg en sjuksköterska som stog och kollade på mig surt.

" I´m sorry." Sa jag snabbt och reste mig upp och gick sedan in till väntrummet där killarna satt och pratade. 

" Where have you been?" Frågade Liam oroligt.

" I was with Louis. I couldn´t sleep." 

" How is he?" Frågade dom i mun på varandra.

" I don´t know yet." Svarade jag och satt mig ner bredvid Harry.

Jag tog upp min mobil och såg på twitter att #StaystrongLouis hade trendat jorden runt. Jag log lite och lutade mig mot Harrys axel. Han är som min lilla teddy björn. 

" Are you guys family members?" Hörde jag en fråga.

Jag kollade upp och såg att det var en doktor.

" We´re his friends." Sa Zayn.

" Oh but i have to talk to someone that is close to him."

" I´m his girlfriend." Sa jag och reste mig upp. " You can talk to me."

" Well okay. Come with me."

Vi igck ut från väntrummet och gick in till en tom sal.

" I have one bad neews for you."

" What is it?"

" Coma." Sa han.

" Coma?!"

" He is in coma."

" Are you kidding with me?" 

" No i´m afraid not."

Tårarna sprutade ut just nu. Koma? Nej det får inte vara sant. Då är riskerna så stora att han kan gå bort. Nej det får bara inte hända.

Jag skyndade mig in till hallen och knöt på mig mina skor och tog på mig min jacka och mössa och sprang ner för trapporna. Väl där utanför så stog Harry och frös. Jag öppnade dörren och gick med snabba steg fram mot Harry. Han var svullen under ögonen och man såg klart och tydligt att han hade gråtit.

" What´s wrong?" Frågade jag försiktigt.

" It´s Louis.."

" It was just that..it reminds me so much of that man that tried to kill me." Sa jag och kände hur han kramade om mig hårdare.

" He is never going to hurt you again. Never ever. I love you Sofie. Now let´s go home."

Han tog i min hand och vi gick ut och ställde oss och väntade på bussen. När bussen kom så var det inet så himla mycket folk. Klockan är endå nio så det borde vara mer än vad det var. Nu fick vi båda plats på bussen. Vi satt oss ner och bussen körde iväg.

Dagarna rullade på som vanligt och idag var det dags att åka hem igen. Eller ja inte riktigt hem då. Utan till London och följa med på några intervjuer sen blir det att åka direkt hem. En dag i London och dom ska göra fem intervjuer inte för att jag förstår hur dom ska hinna med allt det på en dag. Klockan är bara fem och vi ska iväg till arlanda. Dom har alla sina intervjuer idag. Stackars Louis han måste ju vara jättetrött då. Jag packade ner det sista i väskan och begav mig sedan ut till bilen där mamma satt och väntade på mig. Louis satt redan i bilen. Framme vid mamma hade han placerat sig vid. Jag la in min väska och satt mig sedan i bilen. 

" Ready to go?" Frågade mamma och kollade bak.

Jag nickade. Hon startade bilen och började åka iväg. Hur hon orkar att ta sig upp så tidigt. Det förstår nog ingen. Mormor och morfar älskade verkligen Louis. Dom hade pratat mer med han än vad dom gjorde med mig. Vi fick hur mycket fika som helst. Men trevligt hade vi haft i alla fall. Cecilia hade jag även träffat på. Jag hade inte fattat hur mycket jag verkligen saknat henne. Helt sjukt. Hon fick träffa Louis som hon vart lite förtjust i. Och nu var vi påväg hem. Lite tråkigt men endå skönt att få komma hem. Fast hem blir ju det inte på en gång. Utan först till London sen mot kvällen så blir det att åka hem. Både jag och Louis kommer vara så trötta. Jag vaknade upp i mitt tänkande av att vi var framme vid flygplatsen. Vi tog våra väskor och tog farväl av mamma. Väl inne i flygplatsen så var det riktigt lugnt. Inte så konstigt. Klockan är bara halv sex så dom flesta sover väl. Vi checkade in våra väskor och gick igenom säkerhetskontrollen och satt oss sedan ner och väntade på flyget som skulle komma om en halvtimme.

" So excited for today?" Frågade jag och tog tag i Louis hand.

" Yeah a bit." 

" Are we going home today aswell?"

" Yes." 

" Okay." Sa jag och gäspade högt.

 

" We´re about to land so you have to put on your seatbelt." Sa flygvärdinnan vänligt till mig.

Jag nickade och väckte Louis som hade somnat till. Han vaknade upp i ett ryck och jag visade att vi skulle ta på oss våra bälten. En kvart senare så hade vi landat och väntade nu på våra väskor. Det tog längre tid än vanligt. Efteer några minuter väntande så fick vi äntligen syn på våra väskor. Jag tog upp min väska och Louis sin. 

" So where´s the boys?" Frågade jag

" Probably sleeping." Sa han och suckade. 

" Oh..but where´s the taxis?" Frågade jag och tittade ut på den tomma vägen.

Inte en endaste bil ståg parkerad. Hel konstigt. 

" Maybe we shouold walk?" Sa Louis efter en stund.

" I think so too. You know the way so let´s walk."

Vi började gå och vägen till studion var inte så lång. Problemet var bara att den första intervjuen var vi tio och klockan var bara åtta nu. Så vi får sitta och vänta i två timmar. Louis tog upp sin mobil och ringde ett samtal.

" Can you guys come?" Hörde jag han säga.

Säkert killlarna han pratar med. Jag la mig ner i den blåa soffan vi satt på och slöt ögonen. Soffan var inte den bästa att sova på men det spelade ingen roll för mig. 

Jag vaknade upp av att någon bar mig. Jag kollade chockat upp och såg sedan att det var Louis.

" What time is it?" Frågade jag.

" Six o´clock." 

" Already? Did i sleep that long?"

" Yes you did. But you were tired so that´s why." 

" But where are we now?"

" Paul is driving us two home."

" So you´re done?"

" Yes."

Han släppte ner mig så jag kunde sätta mig i bilen. Inne i bilen så satt killarna och väntade. När dom såg mig vart dom överlyckliga. Jag kramade om dom och placerade mig själv bredvid Harry. Jag lutade mig mot hans axel och somnade sedan om igen.

 

Jag vaknade upp i min egen säng. Hur tusan kunde jag komma hit? Jag reste mig frågandes upp och kollade mot min digitala klocka som visade att den var tio på morgonen. Hade jag verkligen sovit så länge? Jag reste mig trött upp och gick in till duschen. Strålarna omslöt min kropp. Det var så skönt att äntligen få vara hemma. Men vart var Louis? Jag duschade snabbt av mig och gick ut till sovrummet där jag tog fram mörkblåa jeans med en stor grå tröja över. Jag blåste håret lite snabbt och tog på lite mascara innan jag tog upp min mobil. Jag blev chockad över när jag såg hur många missade samtal jag hade. Tjugo missade samtal. Från Niall, Liam, Harry, Zayn, Kim och Lovisa. Vad är det dom ville? Och nu på morgonen? Jag såg även att jag hade fått ett sms från Harry.

 

Jag kände hur oron steg i kroppen. Vad är det som är dom dåliga nyheterna? Jag skyndade mig in till hallen och knöt på mig mina skor och tog på mig min jacka och mössa och sprang ner för trapporna. Väl där utanför så stog Harry och frös. Jag öppnade dörren och gick med snabba steg fram mot Harry. Han var svullen under ögonen och man såg klart och tydligt att han hade gråtit.

" What´s wrong?" Frågade jag försiktigt.

" It´s Louis.."

" Those two are the prettiest girl on earth." Sa Louis.

Jag harklade mig och hostade lite.

" And you of course."

" Thank you." Sa jag och log nöjt.

Jag såg vår hållplats och tröck på stopp. Nu ska vi ha det roligt på gröna lund hela dagen.

" So what do you want to do first?" Frågade jag Louis som kollade med stora ögon på alla karuseller.

" Don´t know." Sa han och ryckte på axlarna. 

" I know what we can do." Sa jag och tog tag i hans arm och släpade han till insane.

" That one?!" Utbrast med en oro i rösten.

" Yeah. You´re not a chicken right?"

" I´m not. Come on let´s go."

Jag log stort. Vi gick till kön som inte var så värst lång. Tog ungefär tio minuter innan vi var framme. Jag fick hjälp upp eftersom att jag var för kort för att hoppa. Vi fick bakom oss några som var tyngre. Då kommer vi snurra riktigt mycket och vara uppe i luften.

" Are you scared?" Frågade jag och kollade mot Louis.

" No." Svarade han kort.

" Get ready now." Sa jag och skrattade.

Vi åkte ut och jag var nog den enda som skrattade redan innan vi hade kommit till det värsta. Vi snurrade flera gånger. Louis skrek nog för skojs skull medans jag bara skrattade. 

" That was so fun." Sa han och log stort.

" I know. What do you want to do now?"

" What about that one?" Frågade han och pekade på jetline.

" Yes. I love that one!" 

 

" I want some cotton candy." Sa Louis och slickade sig omkring läpparna.

" I want some to. Let´s go and buy some."

Vi gick fram till en miniaffär och såg att det var fullt med sockervadd i olika färger. 

" I want that pink one." Sa jag och pekade mot ett utav sockervadden.

" And i want a blue one."

" Hej och välkommen. Vad kan jag hjälpa er med?"

" Vi vill ha sockervadd."

" Okej. Vilka färger?"

" Blå och rosa."

" Något mer?"

" Nej tack."

" Okej. Det blir femtio kronor."

Jag gav fram pengarna och gick sedan ut. Vi satt oss ner längst vattnet. 

" It´s so beautiful here." Sa Louis.

Jag nickade. Det är verkligen vackert här. Även om man hör alla skrik så är det så fridfullt. Att bara få sitta och koppla av. Andas ut. Ja bara vara sig själv. Sockervadden kletde sig fast på fingrarna och runt munnen. Inte de härligaste känslan men vem bryr sig? 

" I love you." Sa Louis från ingenstans.

" I love you too." Sa jag och log stort.

" No i mean i love you like alot."

" And i love you more."

" So what do you want to do now?" Frågade Louis.

" I don´t know. You can choose."

" Okay then i want to go to that house." Sa han och pekade på spökhuset.

" You do know that is a ghost hous?" Frågade jag lite osäkert.

" Yes." Sa han och log.

" Okay. Then let´s go." Sa jag osäkert med en liten rädsla i rösten.

" You´re not scared?"

" A bit."

" I´ll keep you safe."

Jag log lite och gick sedan fram till soptunnan och slängde buttarna. Händerna var fortfarande kletiga så vi styrde våra steg mot toaletterna. Kön till toaletterna var riktigt lång. Istället för att vänta så gick jag fram till en äldre kvinna med en barnvagn. Hon måste ju ha våtservetter. 

" Ursäkta mig." Sa jag lite försiktigt.

" Ja?"

" Jag och min kille är rätt kletiga om händerna och kön till toaletterna är riktigt långa. Har du våtservetter?" 

" Javisst." Hon letade reda på förpackningen och gav mig sedan två stycken våtservetter.

" Tack så mycket." 

" Ingen orsak. Ha en fortsatt bra dag."

" Du med. Hej då."

Jag gick fram till Louis som var omringad utav fans. Jag klämde mig emellan dom och gav han den ena våtservetten. Han log och torkade av sina händer och runt munnen innan jag fick servetten igen. Jag gick snabbt fram till en soptunna och slängde dom innan jag gick till Louis igen som fortfarande hade fans omkring sig.

" So girls. You want a picture with him?" Frågade jag vänligt.

" Yes. Oh my god. Are you Sofie?" Frågade en av tjejerna.

" Yes i am. Why?"

" Jag avgudar dig. Även om du inte är så stor här i Sverige än så ska du veta att jag är ditt största fan. Och du och Louis är så söta tillsammans."

" Vad gullig du är. Tack så hemskt mycket." Sa jag och log stort.

" Kan inte vi ta ett kort där alla är med?" Frågade en annan.

" Visst. Men tjejer. Prata engelska så att Lou förstår."

" Okej."

Jag gick fram till en äldre man och frågade om han kunde ta ett kort på oss. Vilket han gärna gjorde.

" So where am i going to stand?" Frågade jag.

" Next to Louis." Sa tjejerna i kör.

Jag ställde mig bredvid Louis och vi tog några kort innan en av tjejerna ställde sig framför oss.

" Okay so this last picture. Please can you to just kiss each other and we´re standing next to you guys?"

" Okay." Sa Louis.

Mannen tog upp kameran och vi var beredda på att kyssa varandra. Våra läppar möttes och jag log vilket Louis också gjorde. 

" Thank you girls." Sa Louis och vi gick hand i hand till spökhuset.

" So after this. We can go home?" Sa Louis och betalade.

" Okay."

" Good. Now let´s go in." Sa han och tog min hand.

Jag ville helst av allt slippa spökhuset. Det är det värsta på hela gröna lund. Även om dom är utklädda så är dom riktigt skrämmande. Vissa har till och med kommit ut med tårar i ögonen vilket jag säkert också kommer göra. Okej Sofie ta det lugnt nu. Du har Louis med dig. Det kommer gå bra.

Vi klev in genom dörren och efter en stund där innen så hade jag både skrikit fått händer på mig och nästan svimmat av rädsla.

" Still scared?" Frågade Louis och höll mig hårt i handen.

" Yeah.." Sa jag och blundade hårt.

Efter en stund vart allt för mycket.

" I want to leave." Sa jag och släppte hans hand och sprang det snabbaste jag kunde ut.

När jag äntligen såg ljuset så sprang jag lite snabbare. Spökhuset påminde mig så mycket om buren jag satt fast i. Mannen som försökte döda mig. Flera tårar rann nerför kinderna. Varför ska jag vaar så känslig? Jag satt mig ner på en bänk och andades ut. Efter några minuter så ser jag Louis springa ut. Helt vit i ansiktet. Han fick syn på mig och sprang snabbt fram till mig. Jag reste mig upp och sprang in i hans famn.

" I´m so sorry." Sa jag.

" Don´t be." Viskade han tröstande.

" It was just that..it reminds me so much of that man that tried to kill me." Sa jag och kände hur han kramade om mig hårdare.

" He is never going to hurt you again. Never ever. I love you Sofie. Now let´s go home."

Han tog i min hand och vi gick ut och ställde oss och väntade på bussen. När bussen kom så var det inte så himla mycket folk. Klockan är endå nio så det borde vara mer än vad det var. Nu fick vi båda plats på bussen. Vi satt oss ner och bussen körde iväg.

 

" Well i guess i also is going to bed right now. Night everyone."

Jag stängde av datorn och la mig ner bredvid sängen. Vi fick faktiskt plats båda två. 

" What are we going to do tomorrow?" Frågade Louis.

" You´ll see." Sa jag och somnade till i Louis famn.

" I don´t know."

" You´re so weird." Sa han och skrattade.

" It´s good to be weird." Sa jag och lipade.

" Come over here."

Jag gick fram till sängen och satt mig ner. Louis drog ner mig i sängen och vi låg och höll om varandra. Dom här fyra dagarna kommer bli bra trots allt.

" They can sleep on the couch."

" Okay. I´ll tell them. Go and take a nap or just sleep and i will be there in just a few minutes.

Han pussade mig snabbt innan jag gick in till sovrummet. Jag gick in till badrummet och borstade tänderna lite snabbt innan jag böt om till min pyjamas. Jag slängde mig ner i sängen och slöt mina ögon.

 Det var han som jag hörde grät. Zayn harklade sig och killarna kollade frågandes på honom. Jag stog bakom honom och tog ett steg framåt och Louis var den första upp på fötterna och kom fram till mig. 

" Gosh i´ve missed you so much." Snyftade han fram.

Mina tårar rann nerför kinderna. Inte ett ord kom ut från min mun. Jag kramade om honom hårt. Aldrig någonsin att jag ska släppa taget om honom igen. Aldrig någonsin.

Den turen jag hade så var jag fortfarande vaken. Men riktigt ont i huvudet. Han släpade in mig till skogen och där stog en bil som såg övergiven ut. Fel hade jag tydligen. Han öppnade ena dörren och slängde in mig där.

" Let me go!" 

Han sa inget utan stängde dörren. Jag såg hur killarna hade sprungit efter men så fort han startade bilen så försvann dom allt mer och mer. Varför? Varför händer detta mig?

Jag blev inslängd i en slags bur. Inlåst. Inne i buren så låg det smuts precis överallt. Det här kan verkligen inte va bra för hälsan. Jag tittade mig omrking och märkte att dörren till buren inte var låst. Jag lyssnade försiktigt efter om jag kunde höra något ljud. Inte ett endaste ljud. Jag reste mig sakta men säkert upp från golvet och smög fram till dörren. Jag kände försiktigt på dörren och öppnade den långsamt. Yes min lyckodag. Jag kommer hem samma dag som han kidnappade mig. Jag såg att jag var nere i en källare och behövde gå upp för att komma ut. Jag tog tre djupa andetag innan jag sprang uppför trappan och ut genom dörren. Väl inne i huset så var det ljud lite överallt. Hoppas bara att inte han kommer se att jag har rymt då är jag illa ute. Jag tog stora steg och öppnade sakta ytterdörren. Ingen där. Bara skog och massa vattenpölar överallt. Mitt hjärta gick säkert i 120. Jag sprang allt vad jag hade och konditionen var verkligen inte den bästa. Men allt jag tänkte på nu var att komma hem. Vara i Louis famn. Höra hans tröstande ord. Höra att han älskade mig. Det är allt vad jag behöver just nu. Igenting annat bara det. Jag hörde mannens arga röst eka bland träderna. Nu var det verkligen bråttom. Mina steg blev allt större och större. Jag halkade till lite då och då men det var verkligen inte något som jag brydde mig om. Nu ska jag hem jag bara ska det. Jag sprang allt vad jag orkade och såg aldrig den stora pinnen som låg på marken. Jag snubblade och nu låg jag på marken och kved av smärta. 

" I´m gonna find you." Hörde jag mannen säga och även ett skott.

Ska han skjuta mig nu också? Jag ålade snabbt fram till ett träd som stog avskilt från andra träd. Jag hörde hans fotsteg komma allt närmre och närmre. Bara han inte ser mig nu. 

" Where the hell are you?! You´re so dead when i find you!" Röt han till och ännu ett skott avfyrades.

Nu var det chansen. Jag reste mig sakta upp med min stukade fot som gjorde riktigt ont. Inget ska hindra mig nu från att springa ut från skogen och hem till lägenheten där killarna säkert oroar sig till döds. Tjejerna skulle komma förbi också så dom är nog säkert redan där. Jag kollade efter om jag såg mannen vilket jag inte gjorde. Nu har jag chansen. Jag sprang allt vad jag kunde och tillslut så var jag ute från skogen. Äntligen. Jag kollade bakåt och såg mannen gå med arga steg imot mig med sitt gevär i handen. 

" Stand still. Or i´ll kill you." Sa han och jag kunde höra hur han laddade sitt gevär.

" No." Sa jag sakta men bestämt.

Jag hörde inte alls vad han sa utan började springa igen. Min fot var mycket värre nu. Smärtan var hemsk. Jag såg lägenheten och mina tårar bara rann nu. Nu är jag snart hemma och är i Louis famn. Mannen var fortfarande bakom mig och sprang efter. Jag tog ett sista steg och öppnade snabbt dörren till lägenheten. Jag tröck på hissknappen och den var ovanligt seg. Efter en stunds väntan och mannen stog utanför och bankade så kom den äntligen. Jag tröck på en knapp och den åkte direkt upp. Mina tårar rann så mycket just nu att jag skulle kunna fylla hinkar med dom. Efter några minuter så kom jag äntligen upp till min våning. Dörren till min lägenhet var öppen så det var bara att gå in. Jag smög sakta in och hörde höga snyftningar. Antagligen från Louis. För jag kände mycket väl igen det. Men när jag lyssnade efter så hörde jag fler snyftingar. Jag hörde hur någon sprang i trappen. Nej snälla säg att han inte kom in. Jag stängde försiktigt dörren och låste. Jag suckade högt och mina snyftninga vart allt högre och högre. Dören var det enda stället där jag kunde luta mig mot. Jag satt mig ner på golvet och drog knäna tätt intill mitt ansikte och täckte mitt ansikte med mina händer. Mina snyftnigar vart från låga till höga.

" Sofie?"

Jag kollade upp och såg ingenting pågrund av att det var så suddigt för att jag grät så mycket.

" Is it really you?"

Jag kände mycket väl igen rösten och reste mig snabbt upp och gick fram till Zayn. Han kramade om mig hårt och jag hörde hur han snyftade.

" We missed you." Viskade han i mitt öra.

" I missed you too."

" You should really go to Louis he is so upset. He is crying so much right now."

" I will. But my foot is hurtng alot."

" What happend?"

" Long story i´ll tell you later."

Han hjälpte mig in till vardagsrummet där Harry och Liam satt bredvid Louis och försökte trösta honom. Det var han som jag hörde grät. Zayn harklade sig och killarna kollade frågandes på honom. Jag stog bakom honom och tog ett steg framåt och Louis var den första upp på fötterna och kom fram till mig. 

" Gosh i´ve missed you so much." Snyftade han fram.

Mina tårar rann nerför kinderna. Inte ett ord kom ut från min mun. Jag kramade om honom hårt. Aldrig någonsin att jag ska släppa taget om honom igen. Aldrig någonsin.

" You can say it."

" Okay i wrote like this. Why are you hating on her? She hasn´t done anything to you guys. Stop with the hate. If you think it would make me love her less then you have wrong. I just love her more and more, so stop with the hate right away."

" I love you." Sa jag och våra läppar möttes.

---

" I miss the boys." Sa jag efter en stund när jag hade lugnat ner mig.

" I miss them to. You know what we can do?"

Jag skakade på huvudet.

" We can call them and they can come to us."

" But the don´t live in Doncaster."

" I know but i promise you they will come. And then maybe Liam takes Danielle with him and you can get to know her."

" And then you can call Kim, Lovisa and Jennifer because i miss them and we havn´t talked in ages."

" I´ll do that right away." 

Han reste sig upp och började genast ringa. En stund senare så hade han ringt klart och killarna skulle komma imorgon. Tjejerna med för den delen. Jag sneglade mot klockan och såg att den redan var halv nio. Shit vad tiden går snabbt. Jag reste mig upp ur sängen och gick in till badrummet. Efter många tårar så brukar jag alltid duscha efteråt. Vilket kan få mig att tänka igenom allting vilket kan få mig att gråta igen. Jag satte igång duschen och lät vattnet rinna innan jag klev in. 

Jag klev ut ur duschen efter ungefär en halvtimme. Spegeln var immig på grund av värmen och fukten. Jag gick ut till sovrummet och tog på mig trosor och en stor tröja. Imorgon så kommer killarna hit och tjejerna som jag inte träffat på ett bra tag så då måste jag och Louis planera vad vi ska göra. Jag gick ut till vardagsrummet där Louis låg och halvsov. 

" Lou wakie wakie."

" What?" Han ryckte sig lite men ville inte öppna ögonen.

" What are we going to do tomorrow?"

Han reste sig upp och gäspade. Jag log stort åt han innan våra läppar möttes.

" We can talk about this tomorrow i´m so tired. Night love." Sa han och kramade om mig innan han gick in till sovrummet.

Jag följde efter Louis och tog min dator innan jag gick in till sovrummet igen. Nu ska jag skriva lite på twitter och svara på några hat. Datorn laddade ovanligt snabbt den här gången så jag var inne på nolltid. 

 

Jag tröck på tweet och öppnade genast mina mentions och började svara på massa tweets. En del hat som jag svarade på. Hur man hata någon man inte ens känner? Det är ju helt sjukt. Tillslut vart allt för mycket. Jag stängde av datorn och lutade mig tillbaks i soffan. Några sekunder senare så somnade jag till.

 

Jag vaknade upp av att jag hörde flera röster. Jag kollade upp och blinkade ett antal gånger innan jag kunde se vilka det var. 

" Look who´s up."

Jag kände mycket väl igen rösten och hoppade upp ur soffan och kramade om Niall.

" You guys are early."

" We were supposed to surprise you but yeah. Surpirse i guess." Sa Liam och log varmt.

" So if i´ll get ready then we can go out."

" Sure." Sa killarna i kör.

Jag gick in till sovrummet och slängde bara på mig ett par jeans och en vit stor stickad tröja. Jag gjorde en snabb sidfläta innan jag gick ut till killarna. 

" So where´s the girls?" Frågade jag.

" We´ll meet them later." Sa Niall.

Jag nickade och tog på mig min jacka.

" So i´m done now." Sa jag och öppnade dörren.

Dom gick efter mig och vi gick ut. Gatorna var tomma. Inte en enda person var ute just nu. Konstigt. Klockan är endå tolv så några borde ju vara ute. Inte ens några bilar var ute. Helt vindstilla. Påminner om skräckfilmer där det bara är några som har överlevt något hemskt. Nej usch. Jag rös till av tanken och kollade över mot skogen där jag såg en skugga följa efter oss. Jag fortsatte att kolla och såg nu att det var en man. Han såg att jag kollade på han så han log med ett riktigt läskigt leende. Jag som gick bredvid Zayn böt plats med Liam så jag kunde få gå med Louis. Jag tog han i handen och höll hårt.

" What´s wrong?" Frågade han.

" There was a scary man over there." Sa jag och pekade mot skogen.

Borta. Han var helt borta. Skuggan såg man inte längre bara dimman som låg mot gräset.

" We are here so you don´t have to be scared." Sa Louis och drog mig närmare han.

" I know. So where are we going?" 

" To a café." Sa Harry och stannade till så han gick i samma takt som mig och Louis.

" Oh okay."

Vi fortsatte att gå i en kvart innan vi kom fram till ett fik. Fiket var inrett i ljusa färger riktigt ljusa färger. Några tavlor här och där. Här inne var det då mycket folk. Vi gick fram till disken där vi kollade igenom vad det fanns för fika. Efter en stunds tänkande så beställde jag en choklad muffins och festis. Medans killarna bestämde sig så tog jag ett bord. Några minuter senare så var killarna klara och vi satt nu och väntade på vårt fika. Zayn hade på sig öronfluffar. Om man nu säger så på sig och det såg riktigt roligt ut. Jag tog snabbt upp min mobil och tog kort på han. 

Jag tröck på tweet och började äta på min muffins.

 

Efter några timmars skratt och shopping så var vi nu klara för att gå hem till mig. Tjejerna skulle komma vid sju vilket var om en timme. Vi hade kommit en bra bit innan jag såg mannen igen. Men den här gången så gick han på vår sida. Mot oss. Jag höll Louis hårt i handen igen och pekade diskret fram. Han kollade fram och såg mannen. Han stirrade direkt mot mig. När vi precis hade gått förbi han så kände jag hur någon drog i min arm. Jag skrek till högt och kollade bak.

" What the hell is wrong with you?" Röt jag till.

" Oh i´m sorry didn´t see you." Sa mannen.

" Watch it next time." Sa Louis och puttade undan mannen.

Han kollade argt mot oss men vi började gå. Jag kände i min jackficka och märkte att min mobil var borta.

" Louis have you seen my phone?"

" No." 

Vi stannade till. Jag kollade bak och såg mannen hålla på med min mobil.

" I´ll be right back." Sa jag och sprang fram till mannen.

" That´s my phone." Sa jag och räckte fram handen.

" Oh really?" Sa han och log med sitt äckliga leende.

" Give it to me i have to go." 

" Here you are." Sa han och gav mig min mobil.

Jag var påväg att gå till killarna innan han tog ett fast tag i mitt hår. 

" What is wrong with you?" Sa jag och försökte få loss hans hand från mitt hår.

" I want you." Sa han.

Han började släpa in mig till skogen som jag hade sett han vid.

" LOUIS!" Skrek jag allt vad jag hade.

Jag såg hur Louis kollade omkring och försökte se mig. Så fort han såg mig så började han springa allt vad han hade. 

" You´re not going with him." Sa mannen och slog till mig hårt i huvudet.

Den turen jag hade så var jag fortfarande vaken. Men riktigt ont i huvudet. Han släpade in mig till skogen och där stog en bil som såg övergiven ut. Fel hade jag tydligen. Han öppnade ena dörren och slängde in mig där.

" Let me go!" 

Han sa inget utan stängde dörren. Jag såg hur killarna hade sprungit efter men så fort han startade bilen så försvann dom allt mer och mer. Varför? Varför händer detta mig.

" You cold?" Frågade Louis.

" A little bit."

Han stannade till och kramade om mig. Nu blev jag då mycket varmare.

" Better now?" Sa han och tog min hand.

" Much better. Thanks."

" Anything for you my love."

" You´re to sweet."

" And i like you too." Sa han och pussade mig på pannan.

" A kiss good night?" Frågade han lite försiktigt.

Jag kollade upp mot han och våra läppar möttes. Fjärilar i magen. Fyrverkerier. Underbart. Alla dom underbara orden passade in i den här speciella kyssen. Våra läppar lämnade sakta varandra. 

Jag kollade upp och log stort mot honom innan jag la mig ner och somnade.

" Guys, you´re not going to take a shower?" Frågade jag Harry och Liam.

" No. We did it this morning." Sa Liam.

" Okay."

" But what are you guys going to do?" Frågade Harry och la ner sin mobil i fickan.

" Don´t know." Sa jag.

" Maybe go out and eat something and then rent a movie and buy snacks." Sa Louis.

" That´s a good idea." Sa jag och log.

Jag kollade upp lika fort. Nu var tydligen killarna klara. Jag reste mig trött upp.

" How many interviews left?" Frågade jag.

" Six." Sa Liam och log.

Vi gick ut till bilen och så fort jag satt mig ner så lutade jag mig tillbaks och somnade. 

---

Jag vaknade upp av ett ryck. Tydligen så hade jag ramlat ur. Ur ja vadå? Jag kollade frågandes omkring mig och såg att jag fortfarande var i bilen. Snällt av dom att få låta mig få sova fast bilen kanske inte är det bästa stället. Jag reste mig upp och satt mig på min plats. Solen hade gått i moln och det såg ut att bli regn ute. Jag kollade på klockan och den var kvart över tre. Jag måste ha sovit riktigt länge så dom borde vara klara med intervjuerna snart. Dörren till bilen öppnades och in kom Louis, Zayn, Niall, Liam och Harry. Dom såg att jag var vaken och deras leende blev större. Den här gången var det Zayn som satt sig bredvid mig. Bilen startade och vi åkte iväg.

" Are you done now?" Frågade jag.

" We have just one more then we´re done for the day."

" Great." Sa jag och gäspade högt. 

" Are you that tired?" Frågade Zayn.

" Yeah." Sa jag och lutade mig mot Zayns axel.

Vi satt tysta i bilen eftersom dom inte ville göra mig sur för att jag var trött. Vilket var snällt. 

Vi kom fram till den sista radio stationen efter en halvtimme. Nu ska jag följa med dom in för annars kommer väl jag bara att somna om igen. Sova får jag göra när vi kommer tillbaks till hotellet. Vi blev hälsade av en kvinna runt 30 års åldern. Brunt medel långt hår och klar blåa ögon. Vältränad var hon också. Hon välkomnade killarna på danska. Vilket jag inte förstog alls varför hon gjorde det. Eftersom att killarna inte kan danska. Inte jag med för den delen så jag kan inte översätta. Intervjuen började och hon pratade fortfarande på danska. Killarna stog där och nickade och såg förvirrade ut. Stackars dom. Jag gick ut från studion och satt mig ner på en stol och väntade på killarna. Intervjuen tog inte alls lång tid. Några minuter bara. Killarna kom ut från studion. Dom såg ut som stora frågetecken. 

" She was so weird." Sa Louis.

Killarna höll med. Vi gick ut till bilen och nu skulle vi sitta i två timmar i bilen. Så lång tid för att åka till hotellet. Jag får helt enkelt hålla ut. Jag satt mig först och sen var det ju det här med platserna. Killarna ville ju så gärna sitta bredvid mig. Efter en stund så vart det Louis som fick sitta bredvid mig. Killarna var helt slut och det förstog jag. Haft intervjuerna halva dagen. Klockan är lite över fyra och det skulle ta två timmar att åka till hotellet så alla kommer nog ha somnat i bilen. Så rätt som jag hade så var det Zayn som somnade först. Sen Niall, Liam och Harry. Det var bara jag och Louis som var vakna nu. 

" Are you tired?" Frågade Louis.

" A little bit." Sa jag och gäspade.

" You don´t have to stay awake just because i am."

" You sure?" 

" Yeah."

Jag lutade mig mot hans axel.

" Is it okay?" Frågade jag.

" With what?"

" That i´m leaning to your shoulder."

" It´s okay."

Jag svarade inte utan slöt mina ögon och somnade till.

Hon är så himla vacker när hon sover. Killarna sover. Sofie sover. Paul sitter där fram och kör så det är bara han och jag som är vakna. Jag sitter mellan Sofie och Liam. Båda lutar sig mot mina axlar. Vilket inte gjorde mig någonting. Jag gillar henne verkligen. Varför kan jag inte säga det för. Jag gillar dig. Så svårt ska det inte vara. Men hon kanske reagerar helt fel och vill aldrig mer prata med mig. Sluta vara sådan fegis. Så svårt är det inte. Visst när det gällde Eleanor så var det enkelt men nu med Sofie så är det en helt annan sak. Vi har inte känt varandra så länge än. En månad ungefär. Om bara en dag så är det septemeber. Då är det ungefär en månad kvar tills Sofie fyller år. Jag måste berätta för henne att jag har känslor för henne. Bara jag ser henne så blir jag glad. När hon är glad så är jag glad. Hennes kramar är dom bästa jag vet. Jag ångrar mig så mycket att jag skrek åt henne idag. Varför gjorde jag det ens för? Jag saknar min familj men endå jag behövde inte skrika på henne. Jag ska försöka prata med henne när vi kommer fram till hotellet. Jag bara måste det.

" You don´t believe me?"

" I´m sorry but no i don´t believe you."

" Naaah. You´re mean sometimes."

" Thank you. I take that as a compliment."

" Now you have to come with us. Just because you were mean."

" Fine!" Sa jag lite småsurt.

"Yeeey." Sa han glatt.

Jag log stort och tog min väska och vi började gå mot gate 12. Där planet skulle vara. Louis gick först medans jag gick tätt efter. Vi kom in till planet och det såg riktigt lyxigt ut. I like it alot. Vi fick sitta vart vi ville så vi satt oss ner bredvid varandra. Vi tog på våra säkerhetsbälten och planet lyfte kort därefter. Jag tog snabbt upp mobilen och gick in på twitter och skrev ett tweet.

" HI." Sa Liam så fort vi kom in till hotell rummet.

Jag log varmt åt killarna som hade rest sig upp och kramat om Louis. Det var som en stor gruppkram. Jag stog på sidan om och kollade på dom innan Zayn såg mig och kramade om mig.

" You don´t know how much he missed you." Viskade han i mitt öra.

" Tell me later."

" I will." Sa han och log med sitt underbara leende mot mig.

Dom andra killarna brydde sig inte så mycket utan dom gick och satt sig i soffan.

" Louis. Where am i going to sleep?"

" In my room. I´ll show you." Sa han och drog med mig in till hans rum.

I hans rum så stog det bara väskor. Det var inte stökigt. Vilket förvånade mig. Fast om jag tänkte efter så åkte dom ju till Danmark idag. Jag ställde mina väskor bredvid Louis. Klockan är runt åtta på kvällen och vi alla är nog hungriga. 

" Louis are you hungry?" Frågade jag.

" Yeah actually i am."

" What do you say if you, me and the boys go out and eat something."

" That´s a great idea."

Jag gick till killarna som tydligen hade hört vad vi sagt. Dom stog redo vid dörren för att gå. Jag satt på mig mina skor och vi började vandra runt vid stan. Någonstans måste det väl finnas att äta. Jag kom på efterkälke på grund av att mitt ena skosnöre åkte upp. Jag ropade åt dom att jag bara skulle knyta skosnöret men dom måste inte ha hört. Killarna fortsattte bara att gå medans jag snabbt fick lov att knyta skosnöret. Tillslut blev jag klar och då hade i alla fall Zayn sett att jag var väldigt långt bakom. Han stannade och väntade in på mig. Jag sprang snabbt fram till han och nu var det vi två som var efter killarna.

" Zayn. Tell me what have Louis said about me?"

" Well that you are one of his near friends and that he misses you."

" Only that?"

" And one more thing. But that i can´t tell you." Sa Zayn och log mot mig.

" Aaah i hate when you have secrets." Sa jag surt.

" Haha i promise that he will tell you sooner or later."

" I hope so."

" Now come on. Let´s walk faster."

 

Vi högg in på maten vi precis fick. Efter nästan en timmes letande efter ett ställe att äta på så hittade vi på en pizzeria. Inte så mycket folk vilket var ett plus. Vi satt där i lugn och ro och åt. Då och då berättade Louis några skämt som fick Niall att börja skratta. Hans skratt smittar av sig så det blev ett skratt kalas. Jag satt mellan Liam och Harry. Vilket var lite små jobbigt. Dom försökte få mig att skratta så fort jag skulle dricka. Louis kollade på mig lite då och då och log. Jag log svagt tillbaks. 

" You done?" Frågade Harry.

" Yes. Let´s go." Sa jag och reste mig upp.

Vi gick ut och började gå mot hotellet igen innan Louis tog tag i min arm och stoppade mig. 

" Can´t we just go for a walk?"

" Sure. Boys we´re going for a walk." Sa jag och killarna nickade och gick.

Vi började gå mot en stig som det var väldigt mycket träd vid. Bara vi inte gå vilse nu. 

" So Sofie. Have you missed me?" Frågade Louis.

" Naaah. Not really."

Han kollade på mig sårat medans jag bara skrattade.

" Of course i missed you." Sa jag och log.

" I´ve missed you too."

Vi kom ut från stigen och nu var det mest gräs. Högt gräs. Vi gick så försiktigt vi kunde så inte vi skulle trilla. Louis stannade till.

" What?" Frågade jag.

" Nothing. I just."

" Just what?"

" I´ve missed you. So can i get a hug?"

Jag gick fram till honom och kramade om honom. Han höll om mig hårt som fick mig tillslut lite svårt att andas.

" Louis. I can´t breathe."

Han kramade om mig lösare vilket vart mycket bättre. Jag släppte tillslut taget om han och vi började gå tillbaks till hotellet.

" So what are you guys doing tomorrow?"

" Some interviews then we´re free for the day."

" Okay."

" Do you want to come with us?"

" No i can stay at the hotel."

" You sure?"

" I´ll think about it."

" Okay. But please say yes. Then maybe i´m not that nervous."

" You? nervous? Haha i don´t think so."

" You don´t believe me?"

" I´m sorry but no i don´t believe you."

" Naaah. You´re mean sometimes."

" Thank you. I take that as a compliment."

" Now you have to come with us. Just because you were mean."

" Fine!" Sa jag lite småsurt.

"Yeeey." Sa han glatt.

Jag la undan mobilen och reste mig upp och gick in till sovrummet. Nu ska jag välja kläder också. 

Jag kollade på mina följare och dom hade ökat så sjukt mycket. Från 63 till 17 890. Tänk att jag har så många som stöttar mig. Jag kollade även mina mentions och såg att det var många som tyckte jag skulle följa dom eller svara på deras tweets. Jag tröck upp tweet rutan.

Jag la ner mobilen och reste mig upp och fördröjde tiden.

" So how are you?"

" I´m really good Sofie. How are you?"

" I´m a bit tired."

" Then you can just sleep."

" I´m sleeping on the floor."

" Oh."

Vi pratade i ungefär en timme innan vi la på. Jag somnade till på golvet. Inte det bekvämaste men man gör ju det bästa av situationen.

" What song?" Frågade jag nyfiket.

" What makes you beautiful." Sa hon glatt.

" Oh good for you."

" What song did you get?"

Jag öppnade mitt brev.

" Uhm i´m gonna sing glad you came by The Wanted." Sa jag och log.

" Well we can practise togheter." Sa hon och log.

" Sure. Let´s do this." 

" Promise?"

" I promise. I have to go now. But i´ll be back." Sa Louis och log.

" Well see you later." 

Han kramade snabbt om mig innan han gick iväg. Så nu ska jag bo i ett hus fullt med främlingar. Ja vi får väl se hur det går.

" Hi." Sa jag vänligt.

" Hi." Sa hon och log.

Louis kom gåendes med sina väskor.

" So ready to go?" Frågade jag.

" Yeah. Bye Lottie. Bye mum." Sa han och kramade om dom.

Vi gick ut och han la i sina väskor i bilen innan vi åkte iväg till flygplatsen. 

Jag som verkligen inte gillar stigar för det känns som om att det skulle bara komma någon bakom ryggen på en. Nej Sofie inget kommer hända. Nu har jag ju Louis med mig också så ingenting kommer att hända. Ingenting alls.

" So this is it." Sa Louis och log stort.

Mina ögon blev stora som tefat när vi hade kommit fram till stället.

Louis stog kvar vid dörr öppningen medans jag hade tagit av mig skorna.

" Are you just gonna stand there or get in?" Frågade jag.

" Your apartment is just wow." 

" Well you´re not the first one who said that." Sa jag och skrattade.

" No stay with us. We´re all leaving Doncaster tomorrow. All exept from Louis." Sa Liam och log.

" But i really have to go." Sa jag och reste mig upp och sprang iväg.

Jag hatar verkligen den känslan när man inte känner sig välkommen. Jag sprang ända hem till lägenheten i hopp om att ingen av dom skulle springa ikapp mig. Men vem lurar jag? Klart dom inte skulle springa efter mig. 

" Okay that seems pretty boring to walk by yourself."

" Well no it isn´t boring at all." Sa jag.

" Whatever. This are my friends Kimberly and Jennifer." Sa hon.

Jag hälsade på dom och vi började genast småprata. Faktiskt riktigt schysta tjejer. Kimberly eller Kim som hon helst föredrar hade några kända kompisar. Som hon skulle berätta mer om senare. Så nyfiken som jag är så kommer jag säkert bara tjata tills jag får veta

" Hej, hur är det i lägenheten? Trivs du? Kram."

" Hej mamma jag trivs jättebra vaknade nyss så är fortfarande lite trött. Kram."

Vad ska jag göra idag då? Handla sen inget speciellt antar jag. Kanske försöka hitta ett jobb. Fast nä. Det låter för jobbigt. Slö jag är. Nej men söka jobb det hinner jag. Men nu blir det upp att börja fixa sig.