.

"It's time for the concert to start so you have to go out with Paul to the sound table." Sa Zayn och visade vart Paul stog. 

"Okay and good luck guys." Sa jag och log större än någonsin just nu. Jag gick fram till Paul och vi var påväg att gå ut. 

"Wait Felicia!" Jag kollade bakåt och där kom Niall snabbt fram till mig och kramade om mig. "And remember don't care if they are staring at you." Sa han och log varmt. Jag nickade och vände mig om och gick med Paul ut. Blickar kunde jag gott och väl säga att jag fick. Vissa pekade och kollade på mig och sedan viskade. Jag är bara en vän till Niall och alla tror att vi dejtar vilket vi inte gör. Jag suckade lågt för mig själv och återgick till nuet. 

"So you can stand here." Sa Paul och gick sedan iväg. Jag suckade återigen och tröck upp twitter på mobilen. Vissa fans hade till och med fått reda på vad jag heter på twitter. Hatet vart för mycket. Så mycket hat för en person. Bara EN person. Jag har verkligen inte gjort någonting för att förtjäna att få hat. Jag är bara en människa. Jag tröck upp tweet rutan.

 

 

Det tog ca en kvart innan killarna kom upp på scenen. Alla som stog förväntande och väntade på killarna skrek nu så högt att jag fick lov att hålla för öronen för att inte bli hörselskadad. Dom började med låten up all night och forsatte sedan med resten av låtarna. Under låten moments kände jag hur huvudvärken knappade in. Jag försökte tänka bort det men det gick verkligen inte. Huvudvärken var för hemsk. Jag kollade upp på den lilla scenen som killarna nu stog på. Niall kollade ut över den enorma publiken och vinkade ett antal gånger. Efter en stund så såg han mig och hans leende blev allt större. Jag log svagt tillbaks och tog sedan upp mina fingrar och masserade mina tinnigar ihopp om att huvudvärken skulle släppa lite. Den vart nästan värre. Jag suckade högt och försökte hitta på en stol men eftersom att alla stolar var upptagna så satte jag mig ner på golvet och lutade mitt huvud mot det lilla staketet som fanns en bit bort från ljudbordet. Jag slöt mina ögon för en kort sekund och försökte stänga ute alla skrik.

"Are you okay?" Jag tittade upp och såg Paul stå där framför mig. Jag skakade på huvudet och kände hur huvudvärken vart allt värre. "Come with me we have to take you backstage." Sa han och bar upp mig från golvet. Jag kände hur yr jag blev när jag ställde mig upp. Mina ben kändes som spaghetti. Paul märkte hur dåligt jag verkligen mådde och beslöt sig för att bära mig backstage. Jag kollade snabbt upp på den lilla scenen och Niall kollade oroligt på mig. 

"You stay there!" Skrek Paul till Niall. Han nickade motvilligt och fortsatte sedan att sjunga. Paul gick snabbt backstage och lade mig ner på en soffa som var förvånansvärt riktigt mjuk.

"Do you want something to eat?"

"No I'm not hungry."

"Do you want some water?"

"Yes please." Sa jag och tog emot en vattenflaska och drack snabbt ur den. 

"Feeling a bit better?"

"No I am so warm." Klagade jag och tog en vit handduk och lade den över pannan. Paul försvann en liten stund och kom några minuter efter tillbaks med en blöt men kall handduk. Han lade den över min panna och satte sig ner på en stol bredvid mig. 

"Do you think you can go out again?"

"I really want too."

"We can try now just hold the towel to your forhead all the time and everything will be good." Sa han. Jag tackade och vi gick sedan tillbaks ut och jag ställde mig där jag stog innan. 

Idag var det dags att ta flyget hem till verkligheten igen. Skolan och all drama. Jag hade försökt tänkt bort det nu när jag var i London men det hade inte alls gått bra. Jag fick bo med Niall i deras hotell och vi hade umgåts när vi kunde och när han hade ledig tid över. Vi hade faktiskt kommit varandra närmre och efter det som hände vid konserten så fick jag inte gå själv någonstans utan om jag skulle gå ut någonstans så skulle en vakt följa med. Jag vaknade upp ur mina tankar och tittade mot Niall som stog bredvid mig. 

"When will you come back?" Frågade han lågt.

"I don't know. I have school but I guess I will be back in a month or so." Svarade jag och tittade ner på marken och sedan upp mot den stora "tavlan" där alla tider stod för avgång av olika flygplan. 

"Promise me that you will call me on skype every day?" Sa Niall och ställde sig framför mig.

"I promise you that."

"Good one last hug before you go?" Frågade han och ställde sig närmre mig. Jag nickade och detta var verkligen den bästa kramen hitills. Vi stog en bra stund och bara kramade varandra.

"Niall I have to go now." Sa jag och torkade bort en tår som rann nerför min kind.

"Aaw, don't cry." Sa han och kramade om mig igen.

"I call you when I am home. Bye Niall I love you buddie."

"I love you too my friend." Jag log och sprang bort till gaten och några minuter efter så satt jag på flyget hem. 

"Hallå? Någon hemma?" Ropade jag och ställde ner mina väskor på golvet.

"Nu är du hemma. Vad bra." Sa pappa och log stort.

"Ja jag har saknat dig. Vart är mamma?"

"Hos er mormor. Hon har vart där sen hon kom hem." Suckade han och gick in till köket. Jag satte mig ner i trappen och knöt av mig mina skor. 

"Så vad har du gjort i London då? Berätta allt nu." Sa pappa nyfiket.

"Det finns så mycket att berätta." 

"Berätta. Jag har all tid i världen för dig Felicia." Log han.

---

"Felicia? Is that you?" Jag kollade fram och såg Niall tränga sig ut genom folkmassan. Jag log och kollade sedan bak och såg att pojken fortfarande stog kvar och tittade på mig.

"It's me. A weird question do you see a little boy behind me?" Han kollade frågandes på mig och kollade sedan bakom mig och kollade tillbaks på mig med en förvånande min.

"No. What's wrong?"

"Nothing."

"Aren't you supposed to be sleeping right now?"

"Can't get in to my room in the hotel my mum has the card for it. And I ask you the same thing aren't you supposed to be sleeping now?"

"You can come with us if you want to. And no we went out me and the lads." Sa han och log.

"No I can stay out here." 

"No come with us." Log han och tog tag i min hand och drog med mig in till den tjocka folkmassan. Inne vid folkmassan stog dom andra från One Direction. Okay this is to much to handle. Tänkte jag tyst för mig själv men hakade endå på.

---

 

Jag kollade sakta upp och märkte att solen lös rakt in mot sängen jag låg i. Snabbt tog jag upp kudden bredvid mig och la den över ansiktet. 

"Aaw you're awake now." Jag kollade chockat åt sidan där jag hörde rösten. Jag kunde andas ut när jag såg att det var Niall. 

"Thank you for bringing me here." Log jag och satte mig upp i sängen.

"Your welcome sweetheart. So are you going to the concert tonight?"

"I don't know." Sa jag och tog upp min mobil där det visades ett nytt sms från mamma. 

"Uhm..This is going to sound really strange, but can you possibly walk with me to the hotel I am staying at?" Jag kollade upp och Niall nickade.

"We better get going because we have to leave in two hours." Sa han och öppnade dörren. Vi tog hissen ner till lobbyn där jag såg utanför att det var fullsmockat med fans. Några av dom fick syn på Niall och sprang mot dörren och började skrika. Det hela slutade upp med att vi fick kalla på Paul. Hade vi inte gjort det så hade vi inte kunnat gått ut och gått till mitt hotell.

"Niall there's one thing I have to tell you." Sa jag till Niall och stannade precis framför dörren där vi skulle gå ut.

"Tell me."

"I am afraid of crowded places."

"Don't worry I am just the same. Just hold on to my jacket and it will be okay. Paul!" Ropade Niall till Paul. Paul gick med raska steg fram till oss.

"What is it?" Frågade han.

"Could you possibly go out there and fix like two straight lines. Felicia doesn't like it when it is to much people."

"Of course. You two can go out on my signal." Log Paul och trängde sig ut till den tjocka folkmassan. 

"So Felicia anything more you are afraid of?"

"Spiders. I hate spiders! Every time I see a spider I just start to scream and most of the time I usually starts to cry. Sad but true." Sa jag och skrattade åt mig själv.

"Watch out Felicia! It's a spider behind you!" Sa Niall och jag började skrika och hoppa runt. 

"Kill it!" Skrek jag och gömde mig bakom Niall. 

"Just kidding." Sa Niall och kved sig av skratt.

"Not okay Niall." Sa jag och slog till han löst på armen.

"Sorry I couldn't help it." Sa han och kramade snabbt om mig. Världens underbaraste kram även om den var så kort. 

"We can go out now." Sa jag och Niall öppnade upp dörren.

"Do you want to hold on to my jacket?" Frågade han. Jag kollade mot fansen som stog på två raka linjer. 

"It's okay." Log jag och vi gick ut. 

Det tog inte sådan lång tid att komma fram till hotellet. Ca trettio minuter. Några fans hade följt efter oss hela vägen och gång på gång frågat om en bild med Niall. Han hade mest ignorerat dom. Jag satte mig lätt ner på sängen och kollade ner på resväskan som var ihop packad. 

"Are you guys going somewhere today?" Frågade Niall.

"No we're leaving London next week." Log jag och öppnade upp resväskan. Jag tog fram en svart stickad tröja med nitar på och ett par svarta jeans. 

"I be right back." Sa jag och gick in till badrummet där jag snabbt böt om till mina kläder. Jag gjorde några enkla lockar i håret och sminkade mig sedan välidgt naturellt. När jag blev klar gjorde jag en tumme upp och tog sedan upp min bild och gick in på instagram där jag tog ett kort på mig själv och skrev "On my way to @onedirection concert. It's going to be awesome!! :D" Jag låste upp dörren och där låg Niall i min säng och sov. Snabbt tog jag upp min mobil och tog ett kort på honom som jag la upp på twitter.

 

 

Jag kollade ner i min resväska och tog fram ett par vita låga converse som jag knöt på mig och efter det så satte jag mig ner i sängen bredvid Niall.

"Wakie wakie." Sa jag och petade på Nialls näsa. 

"No." Sa han trött.

"You have to. We have to leave in a hour."

"So you're coming with me?" Frågade han glatt.

"Yes. Because I know that my mum will just say no to the concert. That's why I am going with you guys." Log jag. Jag hörde hur dörren öppnades och bara några sekunder efter så stog mamma framför mig. Jag såg på hennes kroppsspråk att hon var riktigt arg och irriterad.

"I will leave you two so you can talk." Sa Niall och log.

"Stay outside." Sa jag och han nickade. När dörren stängdes så började mamma med sin utskällning.

"Så det är hos honom du har vart hos under natten eller? Och hur kom du in? Jag har ju kortet?"

"Jag frågade bara dom där nere i receptionen. Och jag ska inte gå på konserten ikväll med dig. Jag får följa med Niall om det är okej?"

"Nej du ska ingenstans! Jag har bokat flygbiljetter åt oss och vi lämnar ikväll!"

"Nej jag kommer inte sätta mig på flyget! Inte en chans!" 

"Nu lyssnar du på mig. Du kommer inte få gå deras konsert så enkelt är det." 

"Jag tänker gå vare sig du vill det eller inte. Åk hem själv då för fan till Sverige då. För jag vill då inte se dig." Jag tog upp min resväska och plockade ner alla mina saker i den.

"Så hur har du tänkt dig att komma hem då?"

"Jag fixar det. Jag fixar det alltid." Sa jag och kollade upp i spegeln och såg att mina ögon var blanka. Jag får inte gråta. Inte nu. "Jag drar nu mamma. Syns hemma i Sverige då antar jag." Sa jag och öppnade upp dörren där Niall stog och kollade bekymrat på mig.

"What happend?"

"I will tell you that later." Sa jag och vi gick ner till lobbyn.

Jag lade ner mobilen i min ficka och gick ut från stigen och letade på en busshållsplats. Efter några minuter så hittade jag på en som gick ner till stan. Bussen var rätt full så jag satte mig ner bredvid en äldre dam. 

"Hello dear. What's your name?" Frågade hon.

"Felicia. And yours?"

"What a beautiful name. My daughter's baby has the same name as you. My name is Olga Henrikssen."

"That doesn't sound that english."

"That's because I was born in Norway." 

"Oh, but it is a nice name."

"Thank you dear." Jag log och hon började prata ännu mer. Den där damen kunder verkligen prata.

---

  

Jag tröck på stoppknappen och bussen stannade. Snabbt gick jag av och skyndade på mina steg till London Eye eftersom att det var där jag skulle träffa på Niall.Det känns så konstigt att just jag ska få träffa Niall och ha chansen att prata med honom. Det är inte många som får chansen att göra det, bara intervjuare och sånt. Men att ett fan eller ja Directioner får göra det. Det händer vekligen inte ofta. Jag tittade ner mot marken och såg ett par fötter stå nästan mittemot mig. Jag kollade upp och där stog Niall precis framför mig med ett brett leende. 

"Hi Felicia."

"Hello. So where are we going?" Frågade jag och drog upp dragkjedan på jackan. 

"Up there." Sa han och pekade på London Eye. Jag nickade och vi betalade för två biljetter. Vi fick en vagn som vi delade med sju till. Dom startade och vi åkte sakta uppåt.

"So what's up?"Frågade Niall och ställde sig närmre mig.

"Everything."Suckade jag och kollade ut på den fantastiska utsikten.

"And what do you mean by everything?"

"My mum doesn't listen to me and she is so mad at me right now." Sa jag och tittade ner på mina skor. 

"So you cant go to the concert tomorrow huh?"

"I don't know. I hope so because I really want to hear you guys live because that it is on my list on before I die list." 

"Well if you can't I can sneak you in."Log han. 

"Paul won't let you."Skrattade jag och slog till han löst på armen.

"He will. I just tell him that you are a friend of mine so you can go the concert. Doesn't that sound like a great idea?"

"Yeah so am I going to stand backstage or?"

"No you can't stand backstage because you won't see a thing over there. You can stand by the mixer table."

"Mixer table? What is that?"

"Where they check the volume and all of that stuff."

"Everyone in the audience is going to look at me."

"So? Don't care about them. Come on let's go and take a coffee or something like that."

Vi gick till ett café som låg en bit utanför London. Vi beställde en varsin cola och chokladboll och satte oss sedan på en uteservering där vi började lära känna varandra bättre. 

Klockan var över tolv på natten och mamma hade ringt mig ca tjugo gånger men jag hade inte svarat en endaste gång. Skulle jag ha svarat då vet jag bara vad hon skulle ha sagt. "Nu blir det ingen konsert för dig imorgon eller i Sverige för nu säljer jag dom." Jag bara vet det. Jag suckade högt och satte mig tyst ner på en bänk. Niall hade gått hem för ett bra tag sen. Han behövde få sömn för konserten som är idag. Det var helt svart ute och bara gatolyktorna lyste under den kalla natten. Jag kunde inte komma in till hotellet eftersom att mamma hade det kortet och jag kunde inte ta bussen tillbaks tilll dom eftersom att jag ville inte få skäll. Och det gick inte nå fler bussar nu på natten. Suckandes la jag mig ner på bänken och tog upp mobilen. Inga nya sms och inget speciellt som hänt på twitter heller. Jag la ner mobilen på magen och slöt mina ögon för en kort stund. 

"Wake up you can't sleep out here it's to cold and way to dangerous." Jag öppnade långsamt upp ögonen och såg ett litet barn i sex årsåldern stå ovanför mig och petade på min kind.

"What are you doing out here all by yourself?" Frågade jag och satte mig upp på bänken och lät han sitta bredvid mig. Han satte sig ner tyst och tog tag i min hand i sin.

"I am not alone I have my friends with me." Log han. Jag tittade upp och kollade omkring mig men såg ingen stå där med oss.

"Where? I can't see your friends."

"They are all over the place." Han reste sig upp och sprang fram till ett träd. "Can you see her?" Frågade han och pekade på något bredvid honom. Jag reste mig upp och gick fram till honom.

"No I can't see her I'm sorry but shouldn't you be home with your parents?"

"I am waiting for them to come and get me."

"Where did you last saw them?"

"At the carneval."

"What month was the carneval?"

"June last year." Log han och kollade upp på mig. Jag backade långsamt bakåt och kollade på mobilen. Juni förra året och han var helt ensam här med sina vänner? Nej det kan inte vara möjligt. Jag kan inte se spöken. 

"Please don't go." Ropade han efter mig.

"I have to go home." Sa jag och började springa in till stan där det var stora folkmassor runt några personer. Så nyfiken som jag var så gick jag lite längre fram till folkmassan som följde efter fem personer. Där såg jag han. Där stog Niall i folkmassan och log åt varenda en. 

"You weren't supposed to leave me." Jag kollade chockat bakåt och såg den lilla pojken gå från ledsen till ursinnig. 

"Felicia? Is that you?" Jag kollade fram och såg Niall tränga sig ut genom folkmassan. Jag log och kollade sedan bak och såg att pojken fortfarande stog kvar och tittade på mig.

"It's me. A weird question do you see a little boy behind me?" Han kollade frågandes på mig och kollade sedan bakom mig och kollade tillbaks på mig med en förvånande min.

"No. What's wrong?"

"Nothing."

"Aren't you supposed to be sleeping right now?"

"Can't get in to my room in the hotel my mum has the card for it. And I ask you the same thing aren't you supposed to be sleeping now?"

"You can come with us if you want to. And no we went out me and the lads." Sa han och log.

"No I can stay out here." 

"No come with us." Log han och tog tag i min hand och drog med mig in till den tjocka folkmassan. Inne vid folkmassan stog dom andra från One Direction. Okay this is to much to handle. Tänkte jag tyst för mig själv men hakade endå på.

"Felicia Eriksson and you are Niall Horan." Sa jag och kände hur ett glädjetjut var på väg att komma men jag försökte hindra det så gott som möjligt.

"And you must be a fan." Sa han och log vänligt.

"That's true."

"So your going to one of our Concerts?"

"Yes one tomorrow and then in Sweden aswell."

"So you're Swedish?"

"Yes born and raised in Sweden."

"That's awesome. So do you have twitter?"

"My name on twitter is OfficialFelicia." Svarade jag snabbt. "I better run back to the hotel now."

"It was fun meeting you."

"It was fun meeting you too." Log jag och började sedan jogga tillbaks till hotellet. Inne i rummet satt mamma och sminkade sig.

"Så nu är du tillbaks. Var det skönt att jogga?"

"Ja och du ska bara veta vad som nyss hände mig." Sa jag och började hoppa omkring.

 

"Så du har alltså mött Niall från One Direction?" Frågade mamma uppspelt och log stort. Jag nickade till svar och gick sedan in till duschen där jag stod och dansade lyckligt. Tänk att jag har träffat på självaste Niall från One Direction. Det är helt sjukt och att jag ska på deras konsert imorgon är mer sjukt. Jag har en sån underbar familj som alltid ställer upp för mig och låter mig ta beslut för mig själv. Det är inte många som har chansen att se sina idoler två gånger. Eller jo det kanske det är men det är nog inte så speciellt många då. Jag vaknade upp ur mina tankar och tog på mig ett par svarta jeans och en grå stickad tröja. Håret lät jag ligga självlockigt och jag sminkade mig väldigt naturellt. Lite puder och mascara sen klart.

"Så är du klar nu?" Frågade mamma som var på väg att ta på sig sin jacka.

"Yes, nu är jag klar." Log jag och tog upp min mobil och vi började leta reda på ett ställe som vi kunde äta på. Efter en stunds letande så beslöt vi oss för att äta vid Subway. Väldigt enkelt men samtidigt väldigt gott. Jag tog en baguette med kyckling på och lite olika grönsaker. Till det så drack jag en fanta exotic.

"Seriöst Subway är så sjukt gott. Det är så fräscht och man vill bara ha mer." Sa jag och tittade ner på den lilla biten jag hade kvar.

"Ja det är helt sant. Men du senare så tänkte jag medans vi är här så kanske vi kan besöka min kusin."

"Du vet mycket väl att jag inte tycker om hennes barn. Dom är så dryga och ska alltid dryga sig med mig."

"Men det är ju för att dom inte träffar oss så ofta och dom skulle säkert uppskatta att du följde med hem till dom. Så vill du följa med dit eller inte?"

"Stannar nog vid hotellet eller så går jag nog ut på en liten promenad bara." Svarade jag och tog på mig min jacka.

"Men klockan är ju så mycket så jag vill inte att du ska vara själv vid hotellet. Följ med mig till dom vi blir bara borta över natten."

"Fine. Men om dom blir för dryga då sticker jag." Suckade jag och vi satte oss i en taxi. En halvtimma senare så blev vi omfamnade av kramar. Jag ville verkligen inte följa med hit men vad ska man göra? Hade inte jag följt med då hade jag antagligen inte fått gått på konserten. 

"So how are you Felicia?" Frågade Mischa som var mammas kusin.

"I'm fine." Svarade jag och log falskt.

"That's good. James and Erica get down here we have visit." Sa hon och jag hörde några springa nerför trappan. Fan att dom ska vara hemma då.

"You can sleep with Erica if you want to."Sa Mischa och log varmt.

"Okay but mum can we talk for a minute?"Mamma nickade och vi gick in till vardagsrummet.

"Måste jag vara här? Jag vill verkligen inte umgås med dom. Jag vill inte ens vara i samma rum som dom är i och nu måste jag dela rum med Erica."

"Nu får du ta och ge dig! Vi är inte här så ofta och Mischa tycker det är roligt när vi kommer hit så upp med humöret nu och var inte så sur."Sa mamma argt.

"Så nu är du arg också? Vad roligt det kommer bli här då." Suckade jag och gick in till hallen. Jag tog på mig min jacka och snörade på mina converse.

"Where are you going?"Frågade Erica och försökte låta trevlig men jag vet att hon inte alls bryr sig ett dugg om vart jag ska. 

"Like you would care."Suckade jag och öppnade dörren.

"What's wrong honey?"Frågade Mischa.

"Nothing's wrong just have to get some fresh air."Log jag och gick ut. Jag började gå längs en stig och bara tänkte på allt. Varför måste jag alltid vara den som får skäll för det jag gör och säger? Jag vill säga det jag tycker och ingen kan säga emot min åsikt. Har jag sagt en sak då står jag för den. Irriterat tog jag upp en sten och kastade ut den mot sjön. Jag tog ett djupt andetag och tog sedan upp mobilen. Nytt sms från mamma.

Jag tröck upp twitter och tröck upp tweet rutan.

 

 

Bara några sekunder senare så hade jag fått något nytt i mina mentions.

 

 

Från Niall Horan. Läste jag verkligen rätt just nu? Tweetade seriöst Niall just mig? Jag tröck på hans namn för att se om det verkligen var han och det var verkligen han.

 

 

 

 

 

Jag lade ner mobilen i min ficka och gick ut från stigen och letade på en busshållsplats. Efter några minuter så hittade jag på en som gick ner till stan. Bussen var rätt full så jag satte mig ner bredvid en äldre dam. 

"Hello dear. What's your name?" Frågade hon.

"Felicia. And yours?"

"What a beautiful name. My daughter's baby has the same name as you. My name is Olga Henrikssen."

"That doesn't sound that english."

"That's because I was born in Norway." 

"Oh, but it is a nice name."

"Thank you dear." Jag log och hon började prata ännu mer. Den där damen kunder verkligen prata.