.

"So when do we get to see her?" Frågade Louis och log stort.

"I have no idea actually. The doctor will probably inform us about that later I guess." Svarade jag och satte mig ner på en av dom hårda stolarna. Att dom inte kan vara mjukare? Aja det är värt det. Jag tog upp min mobil och loggade in på twitter. Det var väldigt många fans som oroade sig för vad som hade hänt med Alice. Dom måste ha sett ambulansen när den stog parkerad utanför arenan. Helt riktigt. Jag tröck upp en länk där det var en bild när jag går bredvid båren där Alice låg på. Enligt artikeln så stog det att hon var ett galet fan som bara svimmade av. Jag tröck ner sidan och tröck upp twitter.

Jag tröck som vanligt upp mina mentions och dom flesta frågade hur det var med Alice nu och varför hon svimmade av. Men det var ett tweet jag stannade till vid. Jag läste det tyst för mig själv "So finally Alice is dead what a joy to the world! Harry's free and not taken anymore! Hell yeah! I didn't like that Alice anyway just a dramaqueen and Harry wasn't happy with her so now she is finally gone!!!" Ilskan inom mig kokade nästan över. Hur kan man sjunka så lågt till den nivån att man är glad för någons död? Alice är för det första inte död. Personen som skrev det där måste jag bara svara. Jag tröck på svar och började skriva.

Jag suckade och låste mobilen. Det är sjukt hur lågt vissa människor kan sjunka. Visst jag får hat och det bryr jag mig inte alls om men när dom går på Alice då är det helt andra saker. Hon är den jag ska beskydda. Det spelar ingen roll om hur många gånger man förklarar för dom att dom inte ska skicka hat så gör dom det endå. Eleanor fick överdrivet mycket hat när det kom ut att dom var tillsammans hon vart helt förstörd och vågade knappt ta ett steg utanför sin lägenhet. Tillslut fick Louis nog och skrev ut att man måste förstå att dom är lyckliga tillsammans. Det är ju sant det. Jag vaknade upp i mina tankar och låste snabbt upp mobilen och gick in på twitter återigen.

"Easy now Alice." Sa jag och lade täcket försiktigt på Alice som försökte ta sig upp ur sängen. 

"I want to get up." Suckade hon till svar.

"No you can't. I was being told from your doctor that you have to be calm for the next two weeks."

"So I can't come to your concerts?"

"No you have to stay home. That's what the doctor said. The only thing you can do is to lay in bed and watch some good movies and be lazy infront of your computer." 

"Fine." Sa hon och muttrade. Jag log svagt och gick in till hallen och knöt på mig mina vita converse och drog snabbt på mig min svarta vinterjacka.

"Where are you going?"

"I have to go to the arena. The concert starts in like five hours." 

"Okay I love you!" Ropade hon från sovrummet.

"I love you too." Sa jag och gick ut.

Jag suckade högt och slog igång tv:en som visade en intervju med Cher Lloyd. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick chansen att intervjua henne. Sådan trevlig person. Hon var verkligen en glad och härlig tjej. Jag tog upp datorn ur datorväskan och gick in på facebook. Två nya meddelande. Från vilka kan det vara då? Jag tröck upp den ena och frös till när jag såg namnet. Ett namn jag inte ens vill se eller höra. Min pappa Henrick Andersson. Jag ignorerade hans meddelande och svarade istället på Perrie's. Jag loggade in på twitter som jag alltid gör när jag är inne på datorn eller mobilen och öppnade upp tweet rutan.

"We have to do something!" Sa Zayn skräckslaget. 

"Quick someone call the ambulance." Sa jag och Niall var den som var snabbast på att ringa upp dom. "What did they say?" Frågade jag och han sa att dom skulle komma så fort som möjligt och att vi bara skulle hålla oss lugna. "Louis move." Sa jag och han reste sig upp ur soffan där jag försiktigt la ner Alice. Allting kan hända så snabbt. Ena sekunden sitter vi alla och skrattar och har det bra och i den andra så sitter vi alla skräckslagna över hur hon mår. Jag kan bara inte förlora henne hon är för viktig för mig. Förlorar jag henne så vet jag inte hur jag ska reagera. Men nej hon kommer klara av det här. Cancern ska inte få förstöra för henne. Hon ska vinna över den. Jag vaknade upp ur mina tankar och såg hur det kom in två stycken killar som antagligen skulle föra henne till sjukhuset. Dom la snabbt över henne på en bår och kollade hennes värden. "Can I please come with you guys?" Frågade jag och dom nickade snabbt och jag var snabb uppe på fötterna och sprang med dom till ambulans bilen.

Jag kollade ut över det tråkiga vita väntrummet och suckade högt. Andra gången man är här och det är inte roligt alls. Man bara sitter och väntar på om hon är okej eller inte och nu verkar hon inte vara okej eftersom att hon svimmade av. Jag lutade mig tillbaks på den obekväma stolen som gjorde att jag fick både ont i rumpan och i ryggen. Jag suckade återigen och lirkade upp mobilen ur min byxficka och loggade in på twitter. Inte ofta jag brukar skriva något på twitter och det märker ju fansen av eftersom att dom oftast brukar fråga om jag lever eller något sånt. 

 

 

Jag tröck på tweet och kände en hand på axeln. Snabbt kollade jag upp och mötte Perries oroliga blick. Jag trodde hon inte skulle hinna komma idag till sjukhuset. Hon sa att hon skulle försöka hinna och hon hann. 

"How is she now?" Frågade hon och lutade sig mot min axel.

"I don't know we're waiting." Svarade jag.

"But she will be okay I just know that. She is the strongest person we know." Sa Perrie och jag kände hur en tår rann ner längs kinden. 

"I love you Perrie." Sa jag och tog tag i hennes hand.

"I love you too Zayn."

Efter en långs tid väntan och även många funderingar så fick jag äntligen prata med doktorn.

"So what's wrong with her? Why did she pass out?" Frågade jag och satte mig ner på en stol.

"Well there's nothing to worry about. The reason that she passed out is not because of the cancer."

"Then what is it?" Frågade jag otåligt.

"We checked her up and we have two good news."

"Just tell me."

"Her cancer is completley gone and you two are having a baby." Sa han och log nöjt.

"We're having a baby?!" Sa jag förvånat. Men hur förklarar det att hon svimmade av och hur kan cancern bara försvinna? "But how?"

"Well the cancer was getting alot better and I think you know how she got pregnant. She passed out because she was really tired and felt ill."

"So that's the reason? She passed out just because she was tired and was feeling ill?"

"Yeah that's basically what happend."

"Good to know. But I'm going to be a dad and the cancer is gone." Sa jag och kände stoltheten inom mig. 

"The cancer might come back but let's hope for the best that it will be gone forever."

"Thank you so much I have to go now." Sa jag och reste mig snabbt upp. Jag sprang det snabbaste jag kunde in till väntrummet där alla satt spända på att höra hur det var med henne. Zayn och Perrie satt med tårar i ögonen medans dom andra stirrade på väggarna.

"Guess what?!" Sa jag glatt. Dom kollade på mig och väntade på att jag skulle fortsätta. "The cancer is gone!" Deras ansiktsuttryck ändrades från sorgsna till helt överlyckliga på bara några få sekunder. 

"Is that true?" Frågade Perrie och grät nu av lycka. 

"It's true and oh one more thing. We're having a baby." Sa jag och log stort. 

"Gosh man congratulations!" Sa Louis och var snabb uppe på fötterna och kramade om mig. Det hela slutade upp med en stor gruppkram. 

---

---

"Hi girls!" Sa jag och kramade om tjejerna. 

"No time for hugging we are going out." Sa Eleanor och drog med mig och Dani in till hennes smink rum. 

"Out where?" Frågade jag och satte mig ner på en stol.

"To a club. Duuh?" Skrattade Eleanor.

"But I thought we were going out and just eat?"

"We are and after that we will go out to a club." Sa Dani. 

˜

"Time for some food." Sa jag glatt och kollade ner på min tallrik som bestod av strips, kött och sås. Favorit maten. 

"So how is everything between you and Harry?" Frågade Danielle och drack ur sitt glas.

"It's good."

"Did you know that you two are the couple that I see on the front cover of every single magazine?" Sa Eleanor.

"I didn't know that. But that's okay I guess."

"Can I just take a picture of you?" Frågade Danielle och tog upp sin mobil.

"Haha okay." Sa jag och log. "Now smile you two so I can put it out on twitter." Jag tog bilden på dom och gick in på twitter. 

 

 

"Are you guys done?" Frågade Eleanor och kollade ut över bordet.

"Yes." Svarade jag och Dani i kör. 

"Girls it's party time!" Sa Eleanor med glädjen i blicken.

---

Alice's perspektiv:

Jag loggade in på twitter och öppnade upp rutan.

 

 

"Are you really sure now?" Frågade Harry.

"I am sure Harry. I have to."

Jag öppnade upp twitlonger och började skriva.

Jag tröck på tweet och pustade ut. "There I'm done now if you want to read it." Sa jag till Harry och han var snabb uppe med mobilen. 

"There look on your mentions if you can find my tweet." Log Harry. Jag gjorde som han sa och tröck upp mina mentions efter en liten stund så läste jag hans tweet.

 

 

"Naaaw you're too cute." Sa jag och log brett. 

"I know I'm famous for that." Sa han och vi skrattade.

"Babe can you come and help me with one thing!" Ropade jag högt och Harry kom inspringandes.

"What is it?"

"What should I wear?" Frågade jag och tittade ut över sängen som det låg fullt med kläder på.

"We're just going out for a walk just take some pants and a comfy shirt on."

"No I wan't to have something pretty on."

"Just take that shirt and these jeans on then we can go." Sa han och räckte över kläderna. Jag tackade och tog snabbt på mig den stora vida skjortan och tog sedan på mig mina jeans. Jag gjorde en tummen upp och gick ut till Harry som stog i hallen och suckade. "Are you done now?" Frågade han och kollade på mig.

"I'm done. Let's go."

"I really want some hot cocoa." Sa jag och riktade mina steg in till starbucks. "Why can't we ever be alone?" Sa jag och tittade ut mot alla papparazis som stog och tog kort förfullt.

"They don't know what privacy is so they never leave us alone." Sa han och la armen runt min midja och drog mig tätare till honom. 

"But it's so annyoing with the flashes."

"Just ignore it babe. Now let's get something to drink."

"Are you ready to go out now?" Frågade Harry och tog försiktigt tag i min hand.

"I'm ready." Log jag till svar och vi gick ut till den tjocka folkmassan. Ett privatliv fanns inte längre. Jag höll hårt i Harrys hand och höll samtidigt koll på min varm choklad så jag inte skulle tappa den. 

"Harry! Harry smile for the camera!!" Skrek en papparazi medans en annan skrek mitt namn och försökte få kontakt med oss. En försökte till och med dra ner mig på marken. Vilket Harry inte vart direkt så glad över. Harry drog snabbt upp mig och vi kunde fortsätta gå.

"Alice how does it feel to have Harry as your boyfriend?" Frågade en kvinna runt fyrtio års åldern.

"Good." Svarade jag snabbt och följde efter Harry's steg. 

"So you have cancer?" Frågade en annan. Harry kramade om min hand och kollade ner på mig med ett svagt leende.

"Yes that's true." Svarade jag och kände hur tårarna var sekunder iväg från att rinna. Jag trodde aldrig att jag skulle börja må så dåligt bara över att någon frågade men så vart det tydligen. Harry stannade upp och kollade på mig med en bekymrad min. 

"Babe don't cry." Sa han och ofamnade mig i en varm kram. Jag kände hur tårarna sakta började rinna. Snabbt gömde jag mitt ansikte så att papparazin inte skulle få en bild på mig när jag grät. "I love you." Viskade Harry i mitt öra. "I love you too." Sa jag och kände hur han sakta släppte taget om mig och tog tag i min hand. 

"Let's go home now." Sa han och vi började snabbt gå hemåt. Att ha någon som Harry i ens liv är helt ofattbart. Ha en som alltid stöttar en. Sviker aldrig och får en alltid på bättre humör. Harry betyder verkligen allting för mig. Allt han gör mig. Han betyder guld och jag är verkligen förälskad i honom.

 

---

 

"Excuse me." Jag blinkade till några gånger av det starka ljuset som lös in genom fönstret. Killarna sov fortfarande samma med tjejerna. Jag kollade upp mot personen som väckte mig och märkte att det var doktorn.

"I'm sorry if I woke you up but you can see her now she is awake." 

"Thank you. In what room?"

"Room 23B." 

"Okay thank you so much." Sa jag och började leta reda på numret till hennes rum. Efter en stunds letande så såg jag dörren där det stog 23B på. Jag försökte kolla in genom fönstret men det gick inte på grund av persiennen. Jag öppnade sakta upp dörren och där inne låg hon. Försiktigt gick jag fram till henne och såg att hon fokuserade fullt med sin blick på fönstret. 

"Alice." Sa jag och satte mig ner på en stol som stod bredvid sängen. Hon reagerade inte utan fortsatte kolla på fönstret. Jag tog försiktigt tag i hennes hand i hopp om att hon skulle reagera men det gjorde hon inte. Jag hörde hur dörren öppnades och min blick for automatiskt till dörren där en sjuksköterska stog.

"Hi." Sa hon vänligt och gick fram till andra sidan av sängen. "She is tired that's why she isn't talking."

"Okay. What's your name?" Frågade jag.

"My name is Jessica and you are Harry Styles." Log hon.

"Yeah, that's me. Do you think that the cancer goes away? Because I don't want to lose her." Sa jag och kollade på Alice.

"We don't know that just yet. But what we do know is that she is alot weaker and she has to take her pills every day then maybe she can get a bit better. We have to hope for the best." 

"Thank you."

"If you excuse me I am just givng her the pills." Sa hon och räckte över två piller till Alice. Fortfarande ingen reaktion. "Alice you have to take this. It's good for you." Sa Jessica. Inget svar. 

"I don't want to take it." Sa Alice tyst.

"Harry can you please talk to her." Sa Jessica och räckte över pillerna åt mig. 

"Babe you have to. If you don't take it then you won't get any better and I don't want to lose you."

"I don't want to take the pills." Sa hon den här gången lite högre.

"Alice please take it." Alice vände sig om mot mitt håll och suckade högt.

"Fine I'll take it." Sa hon och reste sig sakta upp. Hon tog pillrena och la sig sedan ner igen. "Did you get the letter?" Frågade hon.

"Yes I read it yesterday." Sa jag och tog tag i hennes hand.

"Have you told it to anyone?"

"No but my mum is coming today so I have to go for a little while." Sa jag och kysste henne mjukt på hjässen. 

"Don't leave me." 

"I won't leave you Alice I just have to go for a little while. The boys are here so you're not alone. I have to go now but I wil be back and my mum is with me then aswell. I love you Alice."

"I love you Harry." Jag gick snabbt ut ur rummet och gick sedan till väntrummet och berättade för dom.

Harry hade nyss gått iväg för att hämta sin mamma från flygplatsen och vi satt kvar i väntrummet. Alice låg antaglien och sov nu. Jag kollade ner på Eleanor som fortfarande låg och sov i mitt knä. Hon såg så fridfull ut så lugn. 

"Louis can you wake Eleanor up?" Frågade Danielle. 

"Why?"

"Because it's our turn to see Alice."

"Is it you,me and Eleanor's turn?"

"And Liam's."

"Babe wake up." Sa jag och skakade lätt på Eleanor som ryckte till lite och satte sig sedan upp och gäspade högt. 

"What?" Frågade hon och gäspade återigen.

"It's our turn to go and see Alice." Sa jag och tog tag i hennes hand. Hon log glatt och vi började gå mot Alice rum. Alice satt upp och kollade på tv:en som visade någon gammal serie som inte såg så intressan ut. 

"Alice?" Sa Eleanor och satte sig ner på en stol bredvid henne och försökte få kontakt med henne.

"Eleanor." Sa Alice och kollade på henne med ett leende.

"Hi Alice." Sa Dani och satte sig ner i Eleanor's knä.

"Hi Dani. If you want you can sit here next to me." Sa Alice och gjorde en plats åt Danielle men hon tackade nej. Jag tog chansen och satte mig ner där Alice hade gjort en plats.

"Hi Al." Sa jag glatt.

"Al?" Sa Alice frågandes.

"Yeah that's your new name." Sa jag skrattandes.

"Louis." Sa Eleanor och slog till mig på benet.

"Aouch why did you do that?"

"Don't call her Al call her Alice that's her name!" 

"Fine. Hi Alice." Sa jag och log mot Alice. "Happy now?" Frågade jag och kollade på Eleanor som log nöjt. 

"It's okay El he can call me Al if he wants to." Sa Alice.

"Thank you Al." Sa jag och vi alla skrattade.

"Alice how are you?" Frågade mamma Alice och kramade hårt om henne.

"I'm okay I guess." Svarade hon med ett leende.

"I haven't seen you for a long while we have to see each other more." Sa mamma och satte sig ner på sidan av sängen. 

"I'll leave you two here." Sa jag och gick sedan till väntrummet där Zayn och Perrie satt.

"Where did the other go?" Frågade jag.

"They had to go home but they will be back tomorrow." Svarade Perrie.

"Okay you two can go home if you want to."

"No we can stay. Besides Perrie wants to stay." Log Zayn. Jag log och plockade upp min mobil och öppnade upp ett nytt sms från Niall.

Jag la ner mobilen i fickan igen och försökte sova vilket jag inte lyckades med. Dom skulle verkligen behöva fixa skönare stolar som man kan somna i och inte få ont i ryggen. 

"Honey. Alice wanted you to come." Jag kollade upp och såg mamma stå lutandes över mig. Jag nickade och gick med snabba steg in till Alice rum där hon låg och halvsov.

"You wanted to talk." Sa jag och tog tag i hennes hand.

"Yes." Svarade hon och satte sig upp. "You know when I'm sleeping I am looking calm?" Jag nickade. "It's because in my dreams I feel free. I don't feel any pain. I just feel happiness like nothing's wrong. I always dream about you. We have a big house and two childrens that we both love. I don't have cancer anymore I am just being happy. I want the cancer to go away. I don't want to have this pain no more. I want it to go away." Sa hon och en ensam tår rann längs hennes kind. "I love you Harry and I am afraid that if I die you will just break down. I don't want to die. I want to live for the rest of my life with you. I want to lie next to you every single night."

"Alice don't talk." Sa jag och torkade bort hennes tårar. "I love you and I will always love you. You won't die you want to know why? Because you're a fighter. Just stay strong Alice."

"I love you too Harry. And just one small thing can you get my laptop?"

"Where is it?" 

"On that desk." Sa hon och pekade på en byrå där hennes dator låg. 

"I just want to let the world know." Sa hon och startade igång datorn.

"Are you sure about it?"

"Yes."