.

" SOFIE!"

Jag hoppade högt och såg att det var Louis. Jag suckade lite tyst för mig själv och såg att vi hade landat i London. Jag reste mig sakta upp och kom på att jag har ju inte valt vilken låt jag ska sjunga. 

" Louis you have to help me." Sa jag när vi hade fått våra väskor.

" With what?" Frågade han.

" The song."

" Oh just think." 

" That was a really good help." Sa jag ironiskt.

Han skrattade och jag kom på att jag kanske skulle behöva byta om. Jag har fortfarande dom kläderna jag hade igår. 

" Louis, i´ll be right back. Have to change the clothes." Sa jag och gick in till en toalett.

Jag öppnade min väska och tog fram en enkel vit klänning. Jag tog snabbt på den och tog en skjorta över. Jag släppte ut håret och borstade igenom det innan jag tog på puder och mascara. När jag kom ut så stog Louis precis framför mig. Han ska alltid skrämma en. Han tycker det är så himla roligt. Jag kollade surt mot han och började gå mot utgången. Jag vinkade in en taxi och till min förvåning så stannade det en taxi på en gång. Louis la in våra väskor och vi begav oss iväg. Jag hade tänkt igenom mitt låtval och nu vet jag vilken låt jag skulle sjunga. 

Vi betalade chauffören och gick sedan och ställde oss i den långa kön. 

" So Sofie. Picked out a song yet?" Frågade Louis.

" Yeah."

" What song?"

" Not gonna tell you yet." Sa jag och log mot Louis.

Han suckade högt och vi stog still ett bra tag innan vi blev insläppta. Jag fick mitt nummer och nu kom min nervositet fram. Sanningen är att jag har scen skräck. Men det går säkert bra när jag har Louis med mig. Vi satt oss ner runt ett bord och satt och väntade på att mitt nummer skulle ropas upp. Progamledaren kom fram till mig och presenterade sig som Dermot O'Leary. Jag sa mitt namn och hälsade.

" Are you nervous?" Frågade han.

" A little." Sa jag lågt.

" You have Louis with you." Sa han förvånat.

" Yeah i do." Sa jag glatt.

" Happy to have you here." Sa Dermot till Louis.

" It´s fun to be here."

" But Sofie. Where´s your family?" Frågade Dermot.

" In Sweden. I lived in Sweden before but i moved to Doncaster."

" Oh that´s really cool." Sa han och log.

Det gick en stund till och det kom ut en som ropade upp mitt nummer. Jag reste mig upp med Louis tätt bakom mig.

" Good luck." Sa Louis och kramade om mig.

Jag log åt honom innan jag gick på scenen. Publiken jublade när dom såg mig. Jag log stort och ställde mig på plats. I juryn så satt Louis, Cheryl och Simon där.

" Hi there. What´s your name?" Frågade Cheryl.

" My name is Sofie."

" Where are you from?"

" Actually i lived in Sweden but i´ve moved to Doncaster."

Pubiken jublade och jag log ännu större.

" What are you going to sing?"

" Want you back by Cher Lloyd."

" The stage is yours." Sa Simon.

Jag tog ett stort andetag innan jag började sjunga. Nervositen släppte när jag väl började sjunga. Musiken stoppade och alla lampor tändes. Jag såg hur alla ställde sig upp. Även Cheryl och Louis. 

" Thank you." Sa jag.

" Sofie. You´re awesome singer. How old are you?" Frågade Cheryl.

" I´m 18."

" Simon." Sa Cheryl.

" Uhm Sofie. You have a good voice and you are a beautiful girl. But i don´t know if you´re really ready for this yet."

" I don´t agree with Simon at all. You´re so beautiful and a great singer and i would love to see you go to bootcamp." Sa Louis.

" Thank you." Sa jag och log.

" Cheryl yes or no." Sa Simon.

" Yes yes and yes." Sa hon och log.

" I say no." Sa Simon och publiken buade åt han.

" Don´t listen to Simon." Sa Louis och log. " I say yes." 

Tårarna började rinna. Inte för att jag var ledsen utan för att jag var så lycklig. Ett steg närmre min dröm. 

" Thank you so much." Sa jag och gick av scenen.

När jag gick ner för stegen så sprang Louis fram till mig och kramade om mig hårt.

" I knew you would make it." Viskade han i mitt öra.

" It´s all because of you." Viskade jag.

Han kollade på mig och torkade bort en tår och log stort.

" But i guess i´m not going anywhere. Or am i wrong?" Frågade jag.

" You´re gonna live in a house with strangers. But don´t worry you´ll get to know them." Sa Louis.

" Oh."

" But i have to go now. My flight goes in about a hour."

" But weren´t you supposed to stay?"

" I can´t. Paul is already angry at me." Sa han och hans min ändrades. 

" But."

" I´ll call you everyday. I promise that." Sa Louis.

" Promise?"

" I promise. I have to go now. But i´ll be back." Sa Louis och log.

" Well see you later." 

Han kramade snabbt om mig innan han gick iväg. Så nu ska jag bo i ett hus fullt med främlingar. Ja vi får väl se hur det går.

 

 

" Have you done this?" Frågade jag.

" Yes." Sa han nöjt.

Vi hade kom ut från stigen och då fick jag syn på bordet och stolarna stå där prydda i vitt. Lyktor var upphängda som man kunde tända senare. Klockan är ju endå halv två så det är ju fortfarande ljust ute. Det var verkligen så vacket och att Louis hade gjort det här också. Jag gick fram till en av stolarna och Louis gick bakom mig. Han ställde sig framför mig och drog ut stolen så jag kunde få sätta mig ner. Jag tackade och han satt sig mittemot mig. 

" So where´s the food?" Frågade jag.

" Hold on." Sa han och tog upp sin mobil.

Han pratade en liten stund innan han la på och snart så hörde jag röster. Inte en. Inte två utan flera stycken. Jag kollade upp frågandes på Louis och han bara satt där och log.

" Where is Louis?" Jag kände igen rösten mycket väl.

Jag kollade bakom mig och där kommer Lovisa, Kimberly och Jennifer. Är det dom som ska servera oss mat? Jag skrattade liet åt tanken.

" Hi Louis and Sofie." Sa Kim och kramade om oss båda.

" But wait. I heard more voices." Sa jag.

" Well it´s my friends they are going to serve you guys. We just wanted to say hi." Sa Kim och log stort.

" Oh."

" Well we better get going. Have fun now." Sa Kim och dom gick iväg.

Precis när dom gick så kom hennes kompisar med mat i händerna. Eller ja det låg ju på fat. Vi tog emot maten och tackade. På fatet så låg det potatis gratäng, fläskfile och sallad. Han måste läsa tankar. För jag älskar verkligen den maten. Dom var påväg på att hälla upp champagne i mitt glas men jag tackade nej. Jag är en person som inte dricker alkohol alls. Jag är livrädd för folk som är fulla även dom jag känner om dom skulle vara fulla så brukade jag gömma mig i mitt rum. Så är jag. Istället för champagne så fick jag cola. Mycket bättre. Louis drack lite på sitt champagne men gjorde en min att han inte tyckte om det. Han fick också cola. Vi högg in på maten.

" So Sofie. Do you have any job?"

" No." Svarade jag kort.

" Really? why not?"

" I can´t find anything."

" But what do you like to do?"

" Singing. But that´s not a job."

" I´m a singer. And that´s my job." Sa Louis.

" But.."

" You know there is audition for x-factor right now in London. Take the chance." Sa Louis och log.

" But i don´t want to fly to London by myself."

" I can come with you. It´s tomorrow."

" But aren´t you going to the Europe tour?" Frågade jag.

" Well you´re my friend so i can be your support."

" But you can´t do that to your fans."

" I sure can. They will understand. Besides the first country we´re going to is Spain."

" So?"

" They will understand Sofie. Don´t worry."

" But what time is the audition?"

" I think it starts at one o´clock."

" Okay."

" So you want to do it?"

" Yeah."

Min största dröm är att få sjunga inför massa folk. Få vara en inspiration för barn och tonåringar med för den delen. 

 

Timmarna gick och vi satt fortfarande kvar. Han hade tänt ljus och det var så himla mysigt. Vi hade lärt känna varandra och han är verkligen en toppen kille. 

" Sofie. We have to take the next plane to London."

" Why?"

" X-factor? Forgot about that?"

" Oh. Then we have to leave now. Or?"

" Yeah we have to. First we go home to you then home to me."

" Okay." Svarade jag.

Vi reste oss upp och gick hem till mig. Jag packade snabbt ner kläder och det gick rätt så fort. Vi gick lite snabbt hem till Louis. Han öppnade dörren och man kunde höra röster.

" I´m home!" Sa han högt.

" Sch. The kids are sleeping." Jag antar att det var Louis mamma som sa det.

Hon kom in till hallen där vi stog. Hon kollade först på Louis sen på mig. 

" Hi i´m Louis mum. Jay or that is what i called." Sa hon och kramade om mig.

" And i´m Sofie. Louis go and pack now." Sa jag till Louis.

Han gick iväg och Jay tittade frågandes på mig.

" We´re going to London."

" But he is going to Spain tomorrow."

" I know. But he is going with me to the x-factor."

" Oh really?" 

" Yeah."

" I wish you the best of luck." Sa hon och log.

" Thank you."

" Mum, who are you talking to?" Hörde jag en fråga.

" It´s Louis friend Sofie."

" Who?"

" Sofie. Sofie this is Lottie. Lottie this is Sofie."

" Hi." Sa jag vänligt.

" Hi." Sa hon och log.

Louis kom gåendes med sina väskor.

" So ready to go?" Frågade jag.

" Yeah. Bye Lottie. Bye mum." Sa han och kramade om dom.

Vi gick ut och han la i sina väskor i bilen innan vi åkte iväg till flygplatsen. 

 

 

" So what do you want to do?" Frågade jag Louis när han äntligen kom in.

" Do you have fifa?" Frågade han.

" No i don´t have any games."

" Damn." Sa han och såg sur ut.

" I know your happy." Sa jag och gick in till vardagsrummet.

" But i want to play fifa."

" Then go home?"

" Naaah. It´s boring."

" Omg Louis you´re so weird."

" Naaah. I just want to play fifa."

" But i don´t have fifa. Okay?"

" Fine fine." Sa han och suckade.

Spel beroende eller vadå? Vi satt oss ner i soffan och startade igång tv:en. Såklart som den oturen jag ska ha så är det en skräckfilm på och Louis vill ju så gärna se den. Jag tog en kudde som låg mot kanten av soffan och höll den för ansiktet. 

" Watch now. It´s not scary at all." Sa Louis lugnt.

Jag gjorde som han sa men såklart så ska han ljuga. Precis när jag kollade så hoppade fram en zombie liknande sak. Jag skrek högt och gömde mig bakom kudden igen. Men om jag är smart så kanske jag kan försöka somna för då behöver jag inte se filmen alls. Jag la mig ner i soffan och slöt ögonen. 

" Sofie?" 

Jag kände hur någon ruskade mig. Jag satt mig snabbt upp och såg att det bara var Louis.

" The movie is over." Sa han och log.

" Oh, did i fell asleep?" Frågade jag och gäspade högt.

" Yes you did. But i have to go home now see you tomorrow." Sa Louis och reste sig upp och gick till hallen.

" Wait!" Sa jag och sprang nästan till hallen.

" What?"

" Why can´t you stay here?" Frågade jag.

" Uhm why do you want me to stay?" Frågade han osäkert.

" Well first of all. That movie was scary and second of all what if it happends in real?"

" It´s not going to happen. See you tomorrow at one o´clock. Bye Sofie."

" But.."

Det var det enda jag hann säga innan han gick. Fan nu är jag själv hemma också. Vad tänker jag med egentligen? Såklart han inte ska stanna kvar. Vi har bara känt varandra i...två dagar. Det skulle ju vara konstigt. Jag gick snabbt fram till dörren och låste innan jag sprang in till mitt sovrum och la mig under täcket. Inga farliga monster kommer komma. Inga alls. Andas Sofie andas det var bara en film.

 

Jag vaknade upp av att min mobil vibrerade ovanligt mycket. Jag tog upp mobilen och svarade trött.

" Hello?"

" SOFIIIEEEE!"

Jag fick lov att hålla mobilen en bit i från örat så att jag inte skulle bli döv.

" Louis. How did you get my number?"

" How did you know it was me?"

" Well i know how your voice sounds and you like to scream."

" Damit. Well what are you doing?"

" Just woke up."

" Oh did i wake you up?"

" Well yeah you did."

" Sorru but the clock is almost twelve o´clock."

" WHAT?!"

" Uhm didn´t you just hear what i told you?"

" Yes yes i did but i have to go."

" Don´t wear jeans or big sweater today. Wear like a dress or something."

" Why? You´re not my mum."

" I know but just do it. Okay? BYE!"

Jag hann såklart inte säga något innan han la på. Att jag alltid ska sova så länge när jag just ska träffa någon. Jag måste hinna duscha också sen fixa mig och välja klänning. Jag reste mig snabbt upp ur sängen och tog den första klänningen jag såg innan jag sprang in till duschen. Det blev en snabb dusch. Jag sminkade mig väldigt naturigt. Lite puder och mascara enkelt. Jag satt upp mitt hår i en boll innan jag tog på mig min klänning. Jag tog på lite smycken innan jag kollade mig själv i spegeln. Perfekt. Klockan var nu nästan ett och jag skulle börja gå iväg. Jag tog på mig mina svarta ballerina skor och gick ut. Vänta vad ska jag träffa honom då? Han hade ringt mig så då har jag hans nummer. Åh vad bra.

 

Jag gjorde som han sa och kollade åt min vänster. Där kom han i kostym. Snygg. Jag vinkade åt honom och hans min blev från vanlig till överlycklig.

" Woow. You´re really beautiful." Sa Louis.

" Thank you. Right back at you."

" What?"

" Omg have you never heard of that before? I mean that you´re also beautiful."

" Oh. Thanks. Now should we go?" Frågade Louis.

" Sure."

Vi började gå. Men inte till stan utan mot en stig. Jag som verkligen inte gillar stigar för det känns som om att det skulle bara komma någon bakom ryggen på en. Nej Sofie inget kommer hända. Nu har jag ju Louis med mig också så ingenting kommer att hända. Ingenting alls.

" So this is it." Sa Louis och log stort.

Mina ögon blev stora som tefat när vi hade kommit fram till stället.

Jag vaknade upp morgonen där på att som vanligt solen lös in genom fönstret. Jag reste mig trött upp ur sängen och började klä på mig. Jag borstade igenom håret och sminkade mig lite enkelt. Idag så måste jag verkligen gå och leta jobb. Annars vet jag inte hur jag kan betala räkningarna. Jag gick in till köket och fixade en macka. Jag satt mig ner vid köksbordet och började bläddra igenom en tidning. Inget roligt stog det heller. Jag åt upp det sista av mackan innan jag gick in till badrummet och borstade tänderna. Jag gick snabbt in till hallen och tog på mig mina converse.

Vädret är underbart som vanligt då. Tänk om jag inte hittar något jobb då? Då blir det ju stora problem. Men nu ska jag ha positiva tankar inte negativa. Tänk positivt Sofie. Positivt. Det går ju inte. 

Jag hade gått runt till flera affärer men inte ett endaste jobb. Jag ger upp. Det kommer inte finnas något jobb för mig. Kan jag väl lika gärna gå till affären och köpa med mig glass och chips hem och deppa. Ja så gör jag. Jag gick med raska steg till affären. Det var riktigt lugnt inne just nu och klockan är endå över ett. Aja det är ju rätt skönt då. Jag tog en korg och gick direkt till frysen där det låg fullt med olika glassar. Jag tog såklart Ben och Jerry oh my apple pie. Den godaste tycker jag i alla fall. Jag gick vidare och tog pringles ja jag sa att jag skulle deppa för att jag inte hittat något jobb. Jag var nästan klar när jag kände en hand på min axel. Jag skrek till rätt högt och kollade snabbt bak.

" Oh, i´m sorry. Did i scare you?" Frågade Louis.

" Well yeah you did." Sa jag snabbt.

" Look i´m sorry about yesterday. You know the thing when i didn´t talk to you."

" Don´t worry it´s fine."

" No it´s not." Sa han bestämt.

" Well i´m pretty used to it. So i don´t really care anymore." Sa jag lågt.

" Sofie. Please let me take you out to dinner so i can forgive you."

" You wont ignore me?"

" I promise i wont. I´ll pick you up at seven."

" But you don´t know my adress?"

" Lovisa told me." 

" Yeah right Lovisa. Well i have to go. Bye."

" Bye." 

Jag gick snabbt till kassan och betalade. Tydligen så ska jag inte ha någon fetto kväll utan jag ska äta middag med Louis. Detta kan bli intressant. Jag låste upp dörren och la in glassen innan jag steg in till duschen och duschade av mig lite snabbt. Få se jag ska bara äta vanlig middag så jag behöver inte alls vara så påklädd och fin. Dessutom han har redan en tjej. Det är ganska konstigt att han vill äta middag med mig då. Aja det är väl en kompis sak bara. Jag får väl helt enkelt fråga honom. Jag tog på mig mina mörka jeans med en stor stickad tröja över. Man vet aldrig det kan bli kyligare på kvällarna nu. Sminket fick bli några drag med mascaran och lite puder. Håret fick vara platt. Klockan var nu fem i sju. Jag tog på mig mina svarta converse och gick ut. Där stog Louis lutad mot sin bil. Jag vinkade och han log upp stort.

" So ready to go?" Frågade jag.

" Of course."

Jag satt mig i bilen och vi åkte iväg. Den här kvällen kan nog bli intressant. Vi svängde in på en väldigt liten restuarang. Han klev snabbt ut ur bilen och gick över till min sida och hjälpte mig ut ur bilen. Jag tackade snällt och vi gick in.

" I´ve reserved a table." Sa Louis till servitrisen som stog bakom en bänk.

" Your name sir."

" Tomlinson."

" Okay this way." Sa hon och visade oss ett bort avskilt från dom andra.

Hade han redan bestämt att vi skulle ut och äta? Det blir ju bara konstigare och konstigare. Jag kollade igenom menyn och såg att allting var väldigt dyrt. Det här kommer jag aldrig ha råd med ju. Jag såg att salladen var en av dom billigare alternativen. 

" Have you two decieded yet?" Frågade servitrisen.

" I´ll take the chicken salad please." Sa jag och log.

" And to drink?"

" A cola."

" And you sir?"

" I´ll take the same as her."

" Okay it will take a few minutes." Sa hon och gick iväg.

" So Sofie tell me more about yorself."

" Well i lived in Sweden all my life and then i really wanted to move here to Doncaster. I have two brothers and i can´t cook."

" That is so me i can´t cook anything either."

" But Louis tell me about you."

" Well what do i have to say...well i have four sister so i know how it is whit you know period and stuff like that. My parents are divorced." Hans röst vart lägre när han sa det sista.

" I´m sorry i didn´t know."

" Well it´s okay. And then i just broke up with my girlfriend Eleanor."

" Why?"

" Because. You know. Like we just. Let´s talk about something else." Sa han och log.

Att jag alltid ska vara så nyfiken. Jag har nästan fått han att gråta två gånger. Dumma mig. Maten kom och vi började äta i en tystnad. Jag tyckte det var en pinsam tystnad men jag vet inte alls vad Louis tyckte. 

" So uhm Sofie do you have anything planned tomorrow?" Frågade Louis efter vi hade ätit upp maten.

" I don´t think so. Why?"

" Well it´s my last day tomorrow here before we´re going on a tour again. So do you want to do anything with me tomorrow?"

" Yeah sure." Sa jag och log.

" Yeeey. But now let´s go home to you." Sa han och log.

" But we have to pay first."

" I´ll take it." Sa han och tog upp sin plånbok.

" No Louis.."

" I´ll pay. Sit here i´ll be right back." Sa han och reste sig upp.

Det kom ju som en chock. Jag ska allt betala tillbaks någon gång. Även om han inte alls vill det så kommer jag endå göra det. 

" So ready to go?" Frågade Louis.

" Yes." Svarade jag.

Vi gick ut till bilen som stog där parkerad. Tur att min lägenhet är städad. Annars så skulle väl han lämna en kommentar om att det är stökigt. Fast jag vet ju inte jag känner han inte så värst bra en heller.

" Louis where are you going on the tour?" Frågade jag.

" We´re going on a Europe tour. So Germany, Italy, Spain, Sweden.." 

Mer hann han inte säga innan jag öppnade min mun.

" Sweden? Really?"

" Yes. That´s one of the first countries we´re going to." Sa han och log.

" My family lives in Sweden." Sa jag och log.

" Oh really?"

" Yes."

" Oh cool."

Jag log mot honom. Vi svängde in vid parkeringen och gick ut ur bilen. Jag gick först eftersom att det är min lägenhet. Jag låste snabbt upp dörren och öppnade. Louis stog kvar vid dörr öppningen medans jag hade tagit av mig skorna.

" Are you just gonna stand there or get in?" Frågade jag.

" Your apartment is just wow." 

" Well you´re not the first one who said that." Sa jag och skrattade.

" Kim you have to tell her." Sa Jennifer och puttade henne lätt på armen.

" Fine fine. Don´t freak out or anything now."

" I wont." Sa jag.

" It´s One Direction and we´re going to the beach with them today." Sa Kim och log.

" Okay." Sa jag lugnt.

" Not fangirling or anything?" Frågade hon chockat.

" Well no they just five regular guys so why should i?"

" Lovisa and Jennifer i´m sorry but Sofie is my new best friend."

Vi skrattade.

" So Sofie. Want to come with us to the beach and meet the boys?" Frågade Kim.

" Sure."

" Then we have go like now." Sa hon och drog med mig.

Vi kom fram till en strand som var folktomt. Jag kollade omkring mig och såg inte en enda person utom vi tjejer då men annars var det ingen annan här.

" Where are the boys?" Frågade jag.

" They are probably just hiding." Sa Jennifer och skrattade.

" Oh." Sa jag svagt.

Vi gick lite längre in till stranden och såg stolar stå placerade och där sitter det fem killar. Dom gömde sig tydligen inte. Tjejerna gick före mig och hälsade på dom. Det enda jag vet om dom är att dom heter Louis, Liam, Niall, Zayn och Harry mer vet jag inte. Eller jo att dom är ett känt band. Men ja man lär ju känna dom. Jag känner knappt tjejerna än heller. Lovisa kom fram till mig och drog fram mig till killarna.

" This is Sofie. She is kinda shy, but be nice to her guys." Sa Lovisa och log.

" We wont. It´s cute when girls are shy." Sa en av killarna.

" I´m not that shy." Sa jag och gömde mig bakom Lovisa.

" Then why are you hiding behind Lovisa?" Frågade Jennifer.

" I´m not hiding." Sa jag och ställde mig framför Lovisa.

" Well i´m Louis." Sa den med randig tröja.

" I´m Liam."

" I´m Niall."

" I´m Zayn."

" And i´m Harry. Nice to meet you Sofie." Sa han och blinkade med ena ögat.

Tjejerna satt sig ner vid killarna och jag var den enda som stog upp. 

" Sit here." Sa Harry och klappade på en stol bredvid han.

Jag gick fram till honom och satt mig sedan ner bredvid honom. Han hoppade närmre mig med hans stol.

" So Sofie. New here?"

" Uhm well yeah i just moved here."

" Really?" 

" Yeah."

" So where did you live before?" Frågade Harry.

" Sweden."

" We´ve been in Sweden." Sa Louis.

" How many times?" Frågade jag.

" Well about two or three times. I don´t really know i have like a bad memorie." Sa Louis och skrattade.

Jag nickade bara svagt på huvudet. Dom pratade mest bara med varandra. Jag kände mig inte det mesta välkommen. Dom pratade med mig lite då och då men endå. Visst dom ville ju att jag skulle följa med men endå. Efter vi kom till stranden så pratar dom knappt med mig. Harry har pratat med mig lite men direkt efter så flyttade han på stolen igen. Tjejerna bryr sig knappt om att jag sitter helt tyst. Jag skulle aldrig följt med från första början. Jag suckade tyst för mig själv och tog upp min mobil och gick in på facebook. Den turen jag hade så hade jag fått ett nytt medelande på facebook. Det var från Bethany.

" Heeej gumman, hur är det i Doncaster? saknar dig massor! <3"

Jag tröck ner facebook och letade reda på Bethanys nummer. Jag tröck på ring och det lät några signaler innan hon svarade.

" Varför känner du dig så ensam?" Frågade hon på en gång.

" Dom liksom pratar bara med varandra och jag sitter som ett fån och bara lyssnar."

" Vart är ni då?"

" På stranden och dom har tänt en brasa också. Men alltså Harry flyttade sig närmare mig när jag satt ner och började prata lite sen flyttade han på sig och pratade inte med mig alls."

" Gumman då. Sitter du fortfarande vid dom?"

" Nej jag gick iväg men jag är fortfarande på stranden."

" Okej men du jag måste gå nu, men gör det som känns bäst för dig. Saknar dig så jäkla mycket."

" Och jag saknar dig med Bethany. Du kommer väl snart hoppas jag."

" Ja när mamma låter mig så kommer jag men måste lägga på nu. Hej då ha det så bra och hör av dig om du vill prata."

" Det ska jag hej då."

Jag la på och andades ut innan jag vände mig om och gick till dom och satt mig ner igen. Dom brydde sig inte ett dugg om att jag gick bort. Vad gör jag här egentligen? Dom vill inte ha mig här det märks hur tydligt som helst.

" I have to go home now." Sa jag lite tyst.

" Why?" Frågade Harry.

" I just have to."

" No stay with us. We´re all leaving Doncaster tomorrow. All exept from Louis." Sa Liam och log.

" But i really have to go." Sa jag och reste mig upp och sprang iväg.

Jag hatar verkligen den känslan när man inte känner sig välkommen. Jag sprang ända hem till lägenheten i hopp om att ingen av dom skulle springa ikapp mig. Men vem lurar jag? Klart dom inte skulle springa efter mig.

Hope you liked it! :)x 

Jag klev ut ur duschen och gick in till mitt sovrum och gick in till min garderob. Det vanliga med att man inte vet vad man ska ha på sig. Efter en stunds letande så fick det bli ett vitt linne eller mer som en skjorta, ljusblåa jeans shorts och ett snyggt bälte till det. Jag tog på mig en ring och la sedan ner plånboken och mobilen i min väska. Idag så måste jag verkligen handla. Storhandla för den delen så jag slipper gå ut varje dag och handla. Vädret är underbart idag. Solen steker och man hör hur fåglarna kvittrar. Inte ett enda moln på himelen. Underbart. Jag vandrade längs gatorna i hopp om att jag skulle se en affär. Efter en stunds letande så hittade jag äntligen på en liten affär. Jag klev in till affären och tog en vagn och började gå runt. Efter en stund så var vagnen nästan full. Ja jag sa ju att jag skulle storhandla. Jag tog det sista innan jag gick till kassan och betalade. Jag trodde aldrig att det skulle vara så tugnt att bära dom kassarna. Men jag hade tydligen fel. Och jag ska gå hem. Aja får helt enkelt bita ihop det är endå inte så långt. Jag tog kassarna och började gå hem. Aj vad tungt det är. 

" Wait!"

Jag kollade chockat bakåt och såg att det var Lovisa. Jag stannade till och hon kom fram till mig andfådd.

" Want some help?" Frågade hon.

" Yes thank you." Sa jag och gav henne några påsar.

" So Sofie. I´ve never seen you here before. New in town?"

" I moved from Sweden to Doncaster."

" Really? Why so?"

" Why i moved to Doncaster?"

Hon nickade.

" Well i´ve always wanted to move to England and i didn´t want to live in London so yeah."

" Oh cool."

" But Lovisa i have to ask. Are you from Sweden? Your name is kinda swedish."

" I knew you were going to ask. Well basically my mum loves Sweden and my dad lived in Sweden when he was a little kid so that´s why my name is Lovisa. But i can´t swedish it´s so hard."

" I can teach you." Sa jag och log.

" Really?"

" I have all the time in the world so why not?"

" Thank you so much."

Jag log till svars och vi gick in till min lägenhet.

" Is this your apartment?!" Frågade hon chockat.

" Yes. You sound so surprised, why?"

" Well it´s huge and it´s so beautiful it must have cost you like alot."

" Well the truth is it didn´t cost that much."

Hon svarade inte utan fortsatte att gå omkring och utforska i min lägenhet. Hon gick in till mitt sovrum och jag kunde höra henne skrika. Säkert garderoben hon kollade. Jag plockade in det sista i kylskåpet innan jag gick in till sovrummet där Lovisa stog och hoppade.

" What are you doing?"

" Uhm..well you know nothing just chilling." 

" Lovisa it´s okay tell me."

" You have a freaking walk in closet!"

" Well yeah?"

" That´s so cool."

" Oh i´ve almost forgot i have to go."

" Where are you going?" Frågade jag.

" Meet my friends. You wanna come with me?"

" No thanks. I´ll see you later?"

" Sure." Sa hon och gick ut.

Vad ska jag göra nudå? Klockan är inte så mycket och jag har absolut ingenting att göra. Att jag inte följde med henne endå. Men jag känner inte ens henne. Vet bara att hon heter Lovisa och att hennes mamma älskar Sverige och att hennes pappa är svensk. Och hon vet bara att jag har en egen lägenhet och att jag bodde i Sverige innan jag flyttade hit så det är nog bäst att lära känna henne riktigt innan. Äsch jag kan väl bara slappa framför tv:en och datorn idag då. Jag gick in till mitt sovrum och tog upp datorn och gick sedan in till vardagsrummet och slängde mig ner framför tv:en. 

 

Timmarna gick och nu var det middags dags. Jag är inte den bästa på att laga mat. Bränner mest det jag lagar. Men man lär väl sig antar jag. Jag tog fram köttbullar ur frysen och började steka på dom och kokade iordning makaroner. Denna gång så brände jag inte maten. Känner mig väldigt duktig. 

Jag började diska bort allt och bestämde mig sedan för att gå ut eftersom att det inte fanns något annat att göra. Jag tog på mig mina svarta converse och gick sedan ut. Klockan är runt sex och solen lyser för fullt. Jag tog upp min mobil från väskan och gick in på twitter. Om man säger såhär jag har väldigt få följare. 60 stycken om jag ska vara ärlig. Men jag bryr mig inte så himla mycket om det. 

Jag tröck på tweet och fortsatte sedan att gå.

" Sofie!"

Jag kollade bak och såg att det var Lovisa. Men den här gången hade hon två stycken kompisar med sig.

" Hi Lovisa." Sa jag och log.

" What are you doing?" Frågade hon glatt.

" Just walking."

" Okay that seems pretty boring to walk by yourself."

" Well no it isn´t boring at all." Sa jag.

" Whatever. This are my friends Kimberly and Jennifer." Sa hon.

Jag hälsade på dom och vi började genast småprata. Faktiskt riktigt schysta tjejer. Kimberly eller Kim som hon helst föredrar hade några kända kompisar. Som hon skulle berätta mer om senare. Så nyfiken som jag är så kommer jag säkert bara tjata tills jag får veta.

 

---

Lägenheten var inredd i väldigt ljusa färger. Dom flesta väggarna var vita medans dom andra var mer mot ljusbeige. Golven var också ljusa. Som ni nu kanske förstår så gillar jag ljusa färger. I mitt sovrum så står det en stor säng mot ena väggen. Sedan en walk in closet också. Ja min lägenhet är helt enkelt underbar. Jag och mamma hade kommit till Doncaster och fixat lägenheten så den skulle vara hel klar när jag kom hit. Det är nu jag ska ta egna ansvar. Räkningar och allt sådant. Men det är ju inget jag behöver tänka på just nu. Det enda jag behöver göra är att lägga in alla mina kläder i garderoben sen fixa med lite småsaker. Bäst att sätta igång med allting på en gång nudå.

 

Nu var äntligen det sista fixat. Så skönt. Klockan är så pass mycket att det nästan är sovdags. Fast jag har endå inte ätit något. Och klockan är halv elva och jag är hur hungrig som helst. Jag hade inte ens tänkt på att gå och handla. Vad kan finnas öppet nu? Ingenting antar jag. Men det kan alltid vara värt ett försök att gå ut och kolla. Jag tog snabbt på mig min rosa onepiece och satt upp håret i en slarvig boll. Ingen är väl endå ute nu? Jag tog snabbt på mig mina converse och min väska innan jag började min vandring. Här i Doncaster just nu är det ganska mycket som är stängt. När jag väl insåg att hoppet var ute så såg jag en tjej stå lite längre bort. Kanske hon visste vart det fanns en affär som var öppen. Jag gick fram till henne och hälsade lite svagt.

" Hi there. I´m Lovisa." Sa hon och skakade min hand.

" I´m Sofie. I was just going to ask. Is there anything that´s open now. Like a store or something, i´m starving."

" I´m sorry but none of the stores are open now. But there is a resturant that is open like all the time." Sa hon och log.

" Where?"

" I´ll show you."

" But i can´t walk like this to a resturant." Sa jag och pekade på min onepiece."

" It´s not a regular resturant. No one even cares about what you´re wearing."

Jag suckade lite tyst för mig själv men följde endå med Lovisa. Vi kom fram till vad jag trodde skulle vara en restuarang men det var tydligen bara ett vanligt matställe. Skönt. Jag tackade för hjälpen och hon gick iväg. Jag köpte med mig hamburgare och strips. Jag fick allting i en påse så jag kunde bara gå hem till lägenheten och äta. Ganska simpelt. 

 

Solen lös starkt in genom fönstret. Jag gnuggade mina ögon innan jag satt mig trött upp och sneglade mot klockan som visade att den var halv tio. Min mobil plingade till. Jag blinkade några gånger innan jag kollade på skärmen. Nytt sms från mamma.

" Hej, hur är det i lägenheten? Trivs du? Kram."

" Hej mamma jag trivs jättebra vaknade nyss så är fortfarande lite trött. Kram."

Vad ska jag göra idag då? Handla sen inget speciellt antar jag. Kanske försöka hitta ett jobb. Fast nä. Det låter för jobbigt. Slö jag är. Nej men söka jobb det hinner jag. Men nu blir det upp att börja fixa sig.

Få se här nu. Jag ska flyga iväg idag till Doncaster och bo där. Så vad ska jag ha på mig nu när jag ska flyga? Jag kan ju inte se ut som en säck potatis. Nej lite fixad måste man allt vara. Efter en stunds tänkande så blev det en vit skjorta och mörkblåa jeans med ett svart bälte till. Jag borstade igenom håret och tog på lite puder och mascara innan jag gick in till köket där mamma satt och bläddrade igenom en morgonstidning.

" Hej mamma." Sa jag glatt.

" Hej gumman. Har du packat ner allting nu?"

" Jag gjorde det för några dagar sen. Men ja jag har allting ner packat." Sa jag och hällde upp flingor i en skål.

" Bra. Tänk att min lilla flicka ska flytta till Doncaster. När blev du så stor helt plötsligt?" 

" Ja du mamma. Alla växer upp någon gång. Men jag lovar ju att komma till er och hälsa på lite då och då. Plus Doncaster verkar ju vara så himla häftigt ställe att bo vid så jag kommer nog trivas där."

" Ja bara du inte längtar hem för mycket. Men då vet du att du alltid kan ringa." 

" Jag vet." Sa jag och åt upp det sista av flingorna.

Jag ställde ner skålen i diskmaskinen och gick in till badrummet och borstade tänderna innan jag kollade in i mitt rum och såg hur tomt det verkligen var. Min spegel hänger fortfarande kvar och min säng. Om jag nu skulle åka hem och sova där så hade jag fortfarande min säng. I Doncaster så har jag en lägenhet som är inredd redan. Så det var inget att oroa sig för. Flyget skulle gå vid sju ikväll så vi fick lov att börja åka snart. Eller ja snart och snart klockan är ungefär tolv så det blir nog runt fem tiden. Vi bor lite utanför Stockholm i en by som inte många känner till. Vilket är ganska skönt. Men det var drygt när jag skulle ta bussen in till skolan. Men nu går jag ju inte i skolan längre. Skönt. Visst jag kommer sakna min familj och mina vänner mycket men det kommer bli skönt att få ta sina egna ansvar. Men jag ska ju börja jobba också. Det hade jag inte tänkt på. Men jag hittar väl på något. Inget jag behöver tänka på just nu.

 

Nu var det bara några minuter kvar tills jag skulle flyga iväg till England för att följa min dröm. Mina kompisar hade också kommit till flygplatsen för att säga hej då. Efter en liten stund så hade jag sagt hej då till dom och började gå ombord på planet. Lampan började lysa och vi skulle sätta på oss säkerhetsbälterna. Jag gjorde som dom sa och lutade mig tillbaks och pustade ut. Nu så kommer jag uppfylla min dröm. Att få bo i England och att bo i Doncaster. Bara några timmar kvar nu så är jag i Doncaster och i min lägenhet. Mamma hade sagt att det inte var den största lägenheten men att den duger så länge. Jag vet inte hur hon menar med att den inte var den största lägenheten det får jag nog helt enkelt se när jag kommer fram dit. 

 

Flygturen gick riktigt bra somnade inte en enda gång. Jag tog mitt handbagage och gick ut till flygplatsen och väntade på mina väskor som skulle komma. Efter en stunds väntande så kom alla väskorna efter varandra. Jag tog snabbt upp dom och gick sedan ut och vinkade in en taxi. Jag la in alla mina väskor och sa sedan till chauffören vart jag skulle. Han nickade och vi åkte iväg.