.

"So what are you doing?"

"Just chilling and what are you doing?"

"Home alone in a beautiful apartment." Sa jag och la mig ner i sängen. Vi pratade i ungefär i en timme och beslöt oss för att träffas morgonen därpå och bara prata. Eller ja låta mig få prata ut om hur jag känner mig och hur mina känslor är osv.

Jag vaknade upp av att min mobil pep till. Ett nytt sms från Niall.

---

"Hi my dear." Sa min morbror James och ofamnade mig med en varm kram.

"I thought you said that you had to work night today?" 

"Well I was supposed to but not when you are so upset. So does your parents know about this?"

"Nej. Jag vågar verkligen inte berätta för dom." 

"Look Felicia. They have to know where you are and we have to fix it with the online school." 

"Jag vet. Men kan vi inte fixa det imorgon?"

"Visst visst."Svarade han och vi gick ut till hans bil. 

James är min morbror som flyttade till London när han var sexton och nu är han fyrtiofem år. Han pratar hellre engelska än sitt eget modersmål som är svenska. Jag tittade ut genom fönstret och räknade alla röda bilar som jag kunde se. Det vart tillslut för många att jag gav upp. 

"So now we're here." Sa James och gick ut ur bilen. Jag gäspade högt och gick ut ur bilen.

"I can take my bags." Sa jag men han lät mig inte ta dom utan vi gick in. Vi tog hissen upp till den tjugonde våningen. Lägenheten var städad som vanligt. Det låg ingenting på golvet. 

"Städar du varje dag eller?" Sa jag och skrattade lågt.

"Not everyday just those days when I am bored." Svarade han och gick iväg in till i ett rum. Jag följde med snabba steg efter honom. "This is where you will sleep." Sa han och ställde ner mina väskor. "I just have to go out for a few hours but will you be okay?" Frågade han och ställde sig vid dörröppningen.

"I will be okay just go out and have fun."

"See you tomorrow." Log han.

"Wait. Tomorrow?"

"You are probably sleeping when I am getting home so lock the door." Jag följde med han ut till hallen.

"Can I use your phone? I have to call a friend of mine."

"Who is that?"

"Niall Horan."

"What? Do you know him? And sure just don't talk to long."

"Thank you and the answer to your question is yes. Yes I do know Niall." 

"That is so cool. Yeah that's right I have seen you in the news papers and on the internet with Niall. Anyways bye." 

"Good bye." Sa jag och låste dörren efter honom. Jag tog med mig hans telefon och gick in till gästrummet där jag skulle sova. Sängen var en king size säng och rummet hade tre vita väggar och en fondvägg som det var San Fransisco bron på. James älskade verkligen USA.

"Niall here and if this is a fan I have to ask. How could you find my number?" Jag skrattade lågt.

"Oh my god Niall I am so sorry. I have the wrong number." Sa jag och försökte hålla mig för skratt.

"It's okay. Tell me how did you find my number?"

"A girl called Felicia gave it to me."

"Ah I should've known. Hi Felicia." Jag skrattade högt och sa sedan hej tillbaks.

"So what are you doing?"

"Just chilling and what are you doing?"

"Home alone in a beautiful apartment." Sa jag och la mig ner i sängen. Vi pratade i ungefär i en timme och beslöt oss för att träffas morgonen därpå och bara prata. Eller ja låta mig få prata ut om hur jag känner mig och hur mina känslor är osv.

Jag vaknade upp av att min mobil pep till. Ett nytt sms från Niall.

---

 

"Hi."

"So how was your day in school? Did anything fun?"

"Nah just the usual. But all the girls were staring at me so weird today in school." Svarade jag och kollade mina kommentarer på instagram. En hel del hat. Fortfarande. Jag suckade lågt och tittade sedan upp mot datorskärmen.

"So what are you doing right now?"

"Instagram and feeling lonely. Like always."

"You're not lonely. I am here." Sa han och log upp stort. Jag log svagt tillbaks och fortsatte sedan bläddra bland kommentarerna.

"Niall I miss you."

"I miss you too Felicia."

"Anyways I'll be right back." Sa jag och gick nerför trappen. Där nere stog mamma, pappa och min syster påväg att lämna huset.

"Vart ska ni?"

"Vi ska bara iväg en stund. Vi kommer hem om några timmar."Svarade mamma med en svag oro i blicken.

"Men vad är det som har hänt då? Jag ser på dig mamma att något är fel."

"Vi kommer hem om några timmar. Maten står i kylskåpet."

Jag suckade högt och gick in till köket där jag snabbt åt upp maten som hade bestått av pannkakor. 

"Felicia? Where are you? You've been gone for a long time now. Hello?"

"Sorry I just had to do something." Sa jag och pustade ut.

Jag kände hur min mobil vibrerade bredvid mig.

"What's wrong?" Jag kollade upp och tittade på Niall som satt med mat i munnen.

"Everything. I just want you to be here." Suckade jag och kände hur en tår långsamt rann nerför kinden.

"Aaw are you crying?"

"I just found out that my grandpa is at the hospital. Do you know if there is any flights to London today?" Frågade jag och tog upp min resväska.

"Why do you wonder?"

"Because I don't want to be here if they are just keeping secrets from me."

"Look Felicia. I know that you have a hard time at home but you can't just run away from them."

"I want to be with you Niall. I don't want to be here in Sweden anymore. I want to be with you in London."

"I know but we can talk later I have to go now I have somethings to do."

Jag suckade och stängde ner datorn. Varför ska jag just vara den som aldrig få reda på saker för? Varför ska dom alltid vara så hemlighetsfulla? Jag berättar alltid allt för dom. Spelar ingen roll vad det handlar om jag berättar ändå. Jag måste bo kvar här i ett år till innan jag kan hitta på mitt eget ställe. Jag tänker då verkligen inte bo kvar i Sverige. Jag vill hitta på mitt eget ställe i London där jag kan få en omstart. Glömma bort allt och alla. 

"Hej Felicia vad är det?"

"Kan jag få sova hos dig?" 

"Du vet att det inte går idag. Jag har släkten hemma hos oss idag." Svarade Lesley. Jag suckade lågt och la på. Som jag sa. Jag har verkligen ingen här i Sverige. Lesley kanske då eftersom hon alltid funnits där för mig när jag inte haft någon alls. 

 

 

Jag tröck på tweet och lade mig sedan ner under täcket.

"Hi lads." Sa jag och satte mig ner mellan Zayn och Louis.

"Where have you been? You were supposed to be here for like a hour ago."

"I know but I talked with Felicia." 

"I see." Sa Zayn och slog mig löst på armen.

"She's just my friend. Nothing more." 

"Boys it's time to get out now." Sa Paul och vi följde efter honom. Vi skulle bli intervjuade och innan det så skulle vi gå ut och hälsa på fansen. Skriken blev allt högre men det njöt jag av. Jag gick fram till så många jag kunde och signerade deras saker och tog sedan en bild med dom. 

"Niall here." Sa jag och gick ifrån dom skrikande fansen en stund.

"Niall I can't take this anymore." Jag hörde Felicias gråt genom telefonen.

"Where are you?"

"Walking to the airport. I am going to live with my uncle that lives in London."

"What about your school?"

"Online school." 

"But.."

"Look Niall I am living like a nighmare here in Sweden the only place that I can feel safe is in London. I have to hang up now."

"Call me when you are at your uncle." Sa jag och la sedan på och gick tillbaks till dom skrikande fansen med ett svagt leende på läpparna.

---

Har fått oturen att blivit sjuk men känner mig dock bättre idag så beslöt mig för att slänga ihop ett kapitel åt er. Hope you liked it! :)x

"Hur var det i London då?" Frågade Lesley återigen.

"Det var toppen." Svarade jag med ett brett leende.

"Åh jag önskar att jag också fick träffa dom och bli bra vän med dom så som du är." Suckade hon och kluddade ner något i sitt block.

"Tro mig din dag kommer att komma."

"Nej det är just det. Det kommer aldrig hända." Sa hon återigen och jag såg på hennes ögon att dom blev vattniga.

"Gråt inte." Sa jag lågt. "Vet du? Jag kan kanske fixa så du får träffa dom." Hon kollade upp på mig med det största leendet. 

"Verkligen?"

"Ja jag har Nialls nummer så jag kan ju alltid försöka." 

"Felicia och Lesley var tysta nu och fortsätt arbeta med era arbeten!" Vi båda suckade lågt och återgick till den tråkiga språkhistorien.

Jag slängde ner väskanpå sängen och suckade högt. Denna dag hade inte alls gått bra. Spanska läraren skällde ut mig för att jag har varit borta från lektionerna. Alla hade stirrat ut mig och sagt något bakom ryggen på mig. Ska jag behöva stå ut med blickar varje dag för att jag är bra vän med Niall? Visst jag har fått en hel del hat på twitter och andra sociala medier men att folk ska viska om en känns mer jobbigare. Jag suckade återigen och gick in till badrummet där jag ställde mig framför spegeln med mobilen i handen tröck jag upp instagram. "Selife time! Lol no but what I was supposed to write here is this. Sure I know that people leave mean coments about me on twitter and even on my instagram but that doesn't mean that I am going to show up that I am a good friend of Niall. We are friends. Just FRIENDS! Nothing more. So stop with all the hate because I have a hard time at home already. I feel depressed most of the days and when I was with Niall he made me forget about the problems I had/have at home. I know that I will still get hate but I am a strong person so go on. Judge me. Hate me. Trust me you won't be the first person to judge or hate me. And you guys in school that stares me out please don't. It feels so uncomfortable and I don't like it at all. But for you who doesn't send me hate, I love you! //Much love Felicia! 

Jag tröck på publicera och efter några sekunder så var bilden uppe i 120 likes. Sju hade kommenterat så jag läste snabbt igenom dom. Såklart. Jag visste det. "But the real reason is why did you hold his hand? Huh? I know that you two are only friends but come on. No one holds a guy hand. Especially when it is a famous person. Like do you even know how many papparazis it was outside when you two were holding hands? Lol get a life and you really should look in the mirror and get some make up on. You are ugly and you will never be pretty! Lol you are a nolifer. We don't care if you are having troubbles home. Get a life and stop caring about what we are doing all the time!!"

Jag kollade upp från mobilen och stirrade rakt in i spegeln. Kanske det stämmer? Jag är inte alls vacker. Varför ska just jag få vara vän med Niall? Han vill väl inte vara med vän med en så ful person. 

"Hallå är det någon hemma?!" Jag gick ut från badrummet och ner till hallen där mamma tog av sig sina skor.

"Hej." Sa jag lågt. Hon vände sig om och log.

"Hej hjärtat. Hörde att det gick bra att ta sig hem."

"Yes. Det gick förvånansvärt bra."

"Så hur var det i skolan idag?"

"Nja inte den bästa dagen."

"Vad har hänt?"

"Mycket saker. Orkar verkligen inte berätta." Suckade jag och satte mig ner i trappen. "Varför har inte du varit hemma?"

"Jag har velat tänka över några saker så jag behövde tänka för mig själv ett tag."

"Aha okej. Men du får jag fråga dig en sak?"

"Självklart."

"Är jag ful?"

"Har någon sagt att du är ful eller? Och nej du är verkligen inte ful. Du är så himla fin. Visst du och jag har våra stunder men du kommer alltid vara min fina dotter! Om det är någon som säger att du är ful igonera bara dom då. Du är vackrare än vad du tror."

"Jag älskar dig mamma." Sa jag och gick fram och kramade om henne.

"Åh hjärtat då. Jag älskar dig också!"

Jag log och gick sedan upp igen till mitt rum. Datorn stog på och det ringde för fullt på skype. Jag stängde dörren och tröck sedan på svara.

"Hello beautiful." 

"It's time for the concert to start so you have to go out with Paul to the sound table." Sa Zayn och visade vart Paul stog. 

"Okay and good luck guys." Sa jag och log större än någonsin just nu. Jag gick fram till Paul och vi var påväg att gå ut. 

"Wait Felicia!" Jag kollade bakåt och där kom Niall snabbt fram till mig och kramade om mig. "And remember don't care if they are staring at you." Sa han och log varmt. Jag nickade och vände mig om och gick med Paul ut. Blickar kunde jag gott och väl säga att jag fick. Vissa pekade och kollade på mig och sedan viskade. Jag är bara en vän till Niall och alla tror att vi dejtar vilket vi inte gör. Jag suckade lågt för mig själv och återgick till nuet. 

"So you can stand here." Sa Paul och gick sedan iväg. Jag suckade återigen och tröck upp twitter på mobilen. Vissa fans hade till och med fått reda på vad jag heter på twitter. Hatet vart för mycket. Så mycket hat för en person. Bara EN person. Jag har verkligen inte gjort någonting för att förtjäna att få hat. Jag är bara en människa. Jag tröck upp tweet rutan.

 

 

Det tog ca en kvart innan killarna kom upp på scenen. Alla som stog förväntande och väntade på killarna skrek nu så högt att jag fick lov att hålla för öronen för att inte bli hörselskadad. Dom började med låten up all night och forsatte sedan med resten av låtarna. Under låten moments kände jag hur huvudvärken knappade in. Jag försökte tänka bort det men det gick verkligen inte. Huvudvärken var för hemsk. Jag kollade upp på den lilla scenen som killarna nu stog på. Niall kollade ut över den enorma publiken och vinkade ett antal gånger. Efter en stund så såg han mig och hans leende blev allt större. Jag log svagt tillbaks och tog sedan upp mina fingrar och masserade mina tinnigar ihopp om att huvudvärken skulle släppa lite. Den vart nästan värre. Jag suckade högt och försökte hitta på en stol men eftersom att alla stolar var upptagna så satte jag mig ner på golvet och lutade mitt huvud mot det lilla staketet som fanns en bit bort från ljudbordet. Jag slöt mina ögon för en kort sekund och försökte stänga ute alla skrik.

"Are you okay?" Jag tittade upp och såg Paul stå där framför mig. Jag skakade på huvudet och kände hur huvudvärken vart allt värre. "Come with me we have to take you backstage." Sa han och bar upp mig från golvet. Jag kände hur yr jag blev när jag ställde mig upp. Mina ben kändes som spaghetti. Paul märkte hur dåligt jag verkligen mådde och beslöt sig för att bära mig backstage. Jag kollade snabbt upp på den lilla scenen och Niall kollade oroligt på mig. 

"You stay there!" Skrek Paul till Niall. Han nickade motvilligt och fortsatte sedan att sjunga. Paul gick snabbt backstage och lade mig ner på en soffa som var förvånansvärt riktigt mjuk.

"Do you want something to eat?"

"No I'm not hungry."

"Do you want some water?"

"Yes please." Sa jag och tog emot en vattenflaska och drack snabbt ur den. 

"Feeling a bit better?"

"No I am so warm." Klagade jag och tog en vit handduk och lade den över pannan. Paul försvann en liten stund och kom några minuter efter tillbaks med en blöt men kall handduk. Han lade den över min panna och satte sig ner på en stol bredvid mig. 

"Do you think you can go out again?"

"I really want too."

"We can try now just hold the towel to your forhead all the time and everything will be good." Sa han. Jag tackade och vi gick sedan tillbaks ut och jag ställde mig där jag stog innan. 

Idag var det dags att ta flyget hem till verkligheten igen. Skolan och all drama. Jag hade försökt tänkt bort det nu när jag var i London men det hade inte alls gått bra. Jag fick bo med Niall i deras hotell och vi hade umgåts när vi kunde och när han hade ledig tid över. Vi hade faktiskt kommit varandra närmre och efter det som hände vid konserten så fick jag inte gå själv någonstans utan om jag skulle gå ut någonstans så skulle en vakt följa med. Jag vaknade upp ur mina tankar och tittade mot Niall som stog bredvid mig. 

"When will you come back?" Frågade han lågt.

"I don't know. I have school but I guess I will be back in a month or so." Svarade jag och tittade ner på marken och sedan upp mot den stora "tavlan" där alla tider stod för avgång av olika flygplan. 

"Promise me that you will call me on skype every day?" Sa Niall och ställde sig framför mig.

"I promise you that."

"Good one last hug before you go?" Frågade han och ställde sig närmre mig. Jag nickade och detta var verkligen den bästa kramen hitills. Vi stog en bra stund och bara kramade varandra.

"Niall I have to go now." Sa jag och torkade bort en tår som rann nerför min kind.

"Aaw, don't cry." Sa han och kramade om mig igen.

"I call you when I am home. Bye Niall I love you buddie."

"I love you too my friend." Jag log och sprang bort till gaten och några minuter efter så satt jag på flyget hem. 

"Hallå? Någon hemma?" Ropade jag och ställde ner mina väskor på golvet.

"Nu är du hemma. Vad bra." Sa pappa och log stort.

"Ja jag har saknat dig. Vart är mamma?"

"Hos er mormor. Hon har vart där sen hon kom hem." Suckade han och gick in till köket. Jag satte mig ner i trappen och knöt av mig mina skor. 

"Så vad har du gjort i London då? Berätta allt nu." Sa pappa nyfiket.

"Det finns så mycket att berätta." 

"Berätta. Jag har all tid i världen för dig Felicia." Log han.

---

"Felicia? Is that you?" Jag kollade fram och såg Niall tränga sig ut genom folkmassan. Jag log och kollade sedan bak och såg att pojken fortfarande stog kvar och tittade på mig.

"It's me. A weird question do you see a little boy behind me?" Han kollade frågandes på mig och kollade sedan bakom mig och kollade tillbaks på mig med en förvånande min.

"No. What's wrong?"

"Nothing."

"Aren't you supposed to be sleeping right now?"

"Can't get in to my room in the hotel my mum has the card for it. And I ask you the same thing aren't you supposed to be sleeping now?"

"You can come with us if you want to. And no we went out me and the lads." Sa han och log.

"No I can stay out here." 

"No come with us." Log han och tog tag i min hand och drog med mig in till den tjocka folkmassan. Inne vid folkmassan stog dom andra från One Direction. Okay this is to much to handle. Tänkte jag tyst för mig själv men hakade endå på.

---

 

Jag kollade sakta upp och märkte att solen lös rakt in mot sängen jag låg i. Snabbt tog jag upp kudden bredvid mig och la den över ansiktet. 

"Aaw you're awake now." Jag kollade chockat åt sidan där jag hörde rösten. Jag kunde andas ut när jag såg att det var Niall. 

"Thank you for bringing me here." Log jag och satte mig upp i sängen.

"Your welcome sweetheart. So are you going to the concert tonight?"

"I don't know." Sa jag och tog upp min mobil där det visades ett nytt sms från mamma. 

"Uhm..This is going to sound really strange, but can you possibly walk with me to the hotel I am staying at?" Jag kollade upp och Niall nickade.

"We better get going because we have to leave in two hours." Sa han och öppnade dörren. Vi tog hissen ner till lobbyn där jag såg utanför att det var fullsmockat med fans. Några av dom fick syn på Niall och sprang mot dörren och började skrika. Det hela slutade upp med att vi fick kalla på Paul. Hade vi inte gjort det så hade vi inte kunnat gått ut och gått till mitt hotell.

"Niall there's one thing I have to tell you." Sa jag till Niall och stannade precis framför dörren där vi skulle gå ut.

"Tell me."

"I am afraid of crowded places."

"Don't worry I am just the same. Just hold on to my jacket and it will be okay. Paul!" Ropade Niall till Paul. Paul gick med raska steg fram till oss.

"What is it?" Frågade han.

"Could you possibly go out there and fix like two straight lines. Felicia doesn't like it when it is to much people."

"Of course. You two can go out on my signal." Log Paul och trängde sig ut till den tjocka folkmassan. 

"So Felicia anything more you are afraid of?"

"Spiders. I hate spiders! Every time I see a spider I just start to scream and most of the time I usually starts to cry. Sad but true." Sa jag och skrattade åt mig själv.

"Watch out Felicia! It's a spider behind you!" Sa Niall och jag började skrika och hoppa runt. 

"Kill it!" Skrek jag och gömde mig bakom Niall. 

"Just kidding." Sa Niall och kved sig av skratt.

"Not okay Niall." Sa jag och slog till han löst på armen.

"Sorry I couldn't help it." Sa han och kramade snabbt om mig. Världens underbaraste kram även om den var så kort. 

"We can go out now." Sa jag och Niall öppnade upp dörren.

"Do you want to hold on to my jacket?" Frågade han. Jag kollade mot fansen som stog på två raka linjer. 

"It's okay." Log jag och vi gick ut. 

Det tog inte sådan lång tid att komma fram till hotellet. Ca trettio minuter. Några fans hade följt efter oss hela vägen och gång på gång frågat om en bild med Niall. Han hade mest ignorerat dom. Jag satte mig lätt ner på sängen och kollade ner på resväskan som var ihop packad. 

"Are you guys going somewhere today?" Frågade Niall.

"No we're leaving London next week." Log jag och öppnade upp resväskan. Jag tog fram en svart stickad tröja med nitar på och ett par svarta jeans. 

"I be right back." Sa jag och gick in till badrummet där jag snabbt böt om till mina kläder. Jag gjorde några enkla lockar i håret och sminkade mig sedan välidgt naturellt. När jag blev klar gjorde jag en tumme upp och tog sedan upp min bild och gick in på instagram där jag tog ett kort på mig själv och skrev "On my way to @onedirection concert. It's going to be awesome!! :D" Jag låste upp dörren och där låg Niall i min säng och sov. Snabbt tog jag upp min mobil och tog ett kort på honom som jag la upp på twitter.

 

 

Jag kollade ner i min resväska och tog fram ett par vita låga converse som jag knöt på mig och efter det så satte jag mig ner i sängen bredvid Niall.

"Wakie wakie." Sa jag och petade på Nialls näsa. 

"No." Sa han trött.

"You have to. We have to leave in a hour."

"So you're coming with me?" Frågade han glatt.

"Yes. Because I know that my mum will just say no to the concert. That's why I am going with you guys." Log jag. Jag hörde hur dörren öppnades och bara några sekunder efter så stog mamma framför mig. Jag såg på hennes kroppsspråk att hon var riktigt arg och irriterad.

"I will leave you two so you can talk." Sa Niall och log.

"Stay outside." Sa jag och han nickade. När dörren stängdes så började mamma med sin utskällning.

"Så det är hos honom du har vart hos under natten eller? Och hur kom du in? Jag har ju kortet?"

"Jag frågade bara dom där nere i receptionen. Och jag ska inte gå på konserten ikväll med dig. Jag får följa med Niall om det är okej?"

"Nej du ska ingenstans! Jag har bokat flygbiljetter åt oss och vi lämnar ikväll!"

"Nej jag kommer inte sätta mig på flyget! Inte en chans!" 

"Nu lyssnar du på mig. Du kommer inte få gå deras konsert så enkelt är det." 

"Jag tänker gå vare sig du vill det eller inte. Åk hem själv då för fan till Sverige då. För jag vill då inte se dig." Jag tog upp min resväska och plockade ner alla mina saker i den.

"Så hur har du tänkt dig att komma hem då?"

"Jag fixar det. Jag fixar det alltid." Sa jag och kollade upp i spegeln och såg att mina ögon var blanka. Jag får inte gråta. Inte nu. "Jag drar nu mamma. Syns hemma i Sverige då antar jag." Sa jag och öppnade upp dörren där Niall stog och kollade bekymrat på mig.

"What happend?"

"I will tell you that later." Sa jag och vi gick ner till lobbyn.

Jag lade ner mobilen i min ficka och gick ut från stigen och letade på en busshållsplats. Efter några minuter så hittade jag på en som gick ner till stan. Bussen var rätt full så jag satte mig ner bredvid en äldre dam. 

"Hello dear. What's your name?" Frågade hon.

"Felicia. And yours?"

"What a beautiful name. My daughter's baby has the same name as you. My name is Olga Henrikssen."

"That doesn't sound that english."

"That's because I was born in Norway." 

"Oh, but it is a nice name."

"Thank you dear." Jag log och hon började prata ännu mer. Den där damen kunder verkligen prata.

---

  

Jag tröck på stoppknappen och bussen stannade. Snabbt gick jag av och skyndade på mina steg till London Eye eftersom att det var där jag skulle träffa på Niall.Det känns så konstigt att just jag ska få träffa Niall och ha chansen att prata med honom. Det är inte många som får chansen att göra det, bara intervjuare och sånt. Men att ett fan eller ja Directioner får göra det. Det händer vekligen inte ofta. Jag tittade ner mot marken och såg ett par fötter stå nästan mittemot mig. Jag kollade upp och där stog Niall precis framför mig med ett brett leende. 

"Hi Felicia."

"Hello. So where are we going?" Frågade jag och drog upp dragkjedan på jackan. 

"Up there." Sa han och pekade på London Eye. Jag nickade och vi betalade för två biljetter. Vi fick en vagn som vi delade med sju till. Dom startade och vi åkte sakta uppåt.

"So what's up?"Frågade Niall och ställde sig närmre mig.

"Everything."Suckade jag och kollade ut på den fantastiska utsikten.

"And what do you mean by everything?"

"My mum doesn't listen to me and she is so mad at me right now." Sa jag och tittade ner på mina skor. 

"So you cant go to the concert tomorrow huh?"

"I don't know. I hope so because I really want to hear you guys live because that it is on my list on before I die list." 

"Well if you can't I can sneak you in."Log han. 

"Paul won't let you."Skrattade jag och slog till han löst på armen.

"He will. I just tell him that you are a friend of mine so you can go the concert. Doesn't that sound like a great idea?"

"Yeah so am I going to stand backstage or?"

"No you can't stand backstage because you won't see a thing over there. You can stand by the mixer table."

"Mixer table? What is that?"

"Where they check the volume and all of that stuff."

"Everyone in the audience is going to look at me."

"So? Don't care about them. Come on let's go and take a coffee or something like that."

Vi gick till ett café som låg en bit utanför London. Vi beställde en varsin cola och chokladboll och satte oss sedan på en uteservering där vi började lära känna varandra bättre. 

Klockan var över tolv på natten och mamma hade ringt mig ca tjugo gånger men jag hade inte svarat en endaste gång. Skulle jag ha svarat då vet jag bara vad hon skulle ha sagt. "Nu blir det ingen konsert för dig imorgon eller i Sverige för nu säljer jag dom." Jag bara vet det. Jag suckade högt och satte mig tyst ner på en bänk. Niall hade gått hem för ett bra tag sen. Han behövde få sömn för konserten som är idag. Det var helt svart ute och bara gatolyktorna lyste under den kalla natten. Jag kunde inte komma in till hotellet eftersom att mamma hade det kortet och jag kunde inte ta bussen tillbaks tilll dom eftersom att jag ville inte få skäll. Och det gick inte nå fler bussar nu på natten. Suckandes la jag mig ner på bänken och tog upp mobilen. Inga nya sms och inget speciellt som hänt på twitter heller. Jag la ner mobilen på magen och slöt mina ögon för en kort stund. 

"Wake up you can't sleep out here it's to cold and way to dangerous." Jag öppnade långsamt upp ögonen och såg ett litet barn i sex årsåldern stå ovanför mig och petade på min kind.

"What are you doing out here all by yourself?" Frågade jag och satte mig upp på bänken och lät han sitta bredvid mig. Han satte sig ner tyst och tog tag i min hand i sin.

"I am not alone I have my friends with me." Log han. Jag tittade upp och kollade omkring mig men såg ingen stå där med oss.

"Where? I can't see your friends."

"They are all over the place." Han reste sig upp och sprang fram till ett träd. "Can you see her?" Frågade han och pekade på något bredvid honom. Jag reste mig upp och gick fram till honom.

"No I can't see her I'm sorry but shouldn't you be home with your parents?"

"I am waiting for them to come and get me."

"Where did you last saw them?"

"At the carneval."

"What month was the carneval?"

"June last year." Log han och kollade upp på mig. Jag backade långsamt bakåt och kollade på mobilen. Juni förra året och han var helt ensam här med sina vänner? Nej det kan inte vara möjligt. Jag kan inte se spöken. 

"Please don't go." Ropade han efter mig.

"I have to go home." Sa jag och började springa in till stan där det var stora folkmassor runt några personer. Så nyfiken som jag var så gick jag lite längre fram till folkmassan som följde efter fem personer. Där såg jag han. Där stog Niall i folkmassan och log åt varenda en. 

"You weren't supposed to leave me." Jag kollade chockat bakåt och såg den lilla pojken gå från ledsen till ursinnig. 

"Felicia? Is that you?" Jag kollade fram och såg Niall tränga sig ut genom folkmassan. Jag log och kollade sedan bak och såg att pojken fortfarande stog kvar och tittade på mig.

"It's me. A weird question do you see a little boy behind me?" Han kollade frågandes på mig och kollade sedan bakom mig och kollade tillbaks på mig med en förvånande min.

"No. What's wrong?"

"Nothing."

"Aren't you supposed to be sleeping right now?"

"Can't get in to my room in the hotel my mum has the card for it. And I ask you the same thing aren't you supposed to be sleeping now?"

"You can come with us if you want to. And no we went out me and the lads." Sa han och log.

"No I can stay out here." 

"No come with us." Log han och tog tag i min hand och drog med mig in till den tjocka folkmassan. Inne vid folkmassan stog dom andra från One Direction. Okay this is to much to handle. Tänkte jag tyst för mig själv men hakade endå på.

"Felicia Eriksson and you are Niall Horan." Sa jag och kände hur ett glädjetjut var på väg att komma men jag försökte hindra det så gott som möjligt.

"And you must be a fan." Sa han och log vänligt.

"That's true."

"So your going to one of our Concerts?"

"Yes one tomorrow and then in Sweden aswell."

"So you're Swedish?"

"Yes born and raised in Sweden."

"That's awesome. So do you have twitter?"

"My name on twitter is OfficialFelicia." Svarade jag snabbt. "I better run back to the hotel now."

"It was fun meeting you."

"It was fun meeting you too." Log jag och började sedan jogga tillbaks till hotellet. Inne i rummet satt mamma och sminkade sig.

"Så nu är du tillbaks. Var det skönt att jogga?"

"Ja och du ska bara veta vad som nyss hände mig." Sa jag och började hoppa omkring.

 

"Så du har alltså mött Niall från One Direction?" Frågade mamma uppspelt och log stort. Jag nickade till svar och gick sedan in till duschen där jag stod och dansade lyckligt. Tänk att jag har träffat på självaste Niall från One Direction. Det är helt sjukt och att jag ska på deras konsert imorgon är mer sjukt. Jag har en sån underbar familj som alltid ställer upp för mig och låter mig ta beslut för mig själv. Det är inte många som har chansen att se sina idoler två gånger. Eller jo det kanske det är men det är nog inte så speciellt många då. Jag vaknade upp ur mina tankar och tog på mig ett par svarta jeans och en grå stickad tröja. Håret lät jag ligga självlockigt och jag sminkade mig väldigt naturellt. Lite puder och mascara sen klart.

"Så är du klar nu?" Frågade mamma som var på väg att ta på sig sin jacka.

"Yes, nu är jag klar." Log jag och tog upp min mobil och vi började leta reda på ett ställe som vi kunde äta på. Efter en stunds letande så beslöt vi oss för att äta vid Subway. Väldigt enkelt men samtidigt väldigt gott. Jag tog en baguette med kyckling på och lite olika grönsaker. Till det så drack jag en fanta exotic.

"Seriöst Subway är så sjukt gott. Det är så fräscht och man vill bara ha mer." Sa jag och tittade ner på den lilla biten jag hade kvar.

"Ja det är helt sant. Men du senare så tänkte jag medans vi är här så kanske vi kan besöka min kusin."

"Du vet mycket väl att jag inte tycker om hennes barn. Dom är så dryga och ska alltid dryga sig med mig."

"Men det är ju för att dom inte träffar oss så ofta och dom skulle säkert uppskatta att du följde med hem till dom. Så vill du följa med dit eller inte?"

"Stannar nog vid hotellet eller så går jag nog ut på en liten promenad bara." Svarade jag och tog på mig min jacka.

"Men klockan är ju så mycket så jag vill inte att du ska vara själv vid hotellet. Följ med mig till dom vi blir bara borta över natten."

"Fine. Men om dom blir för dryga då sticker jag." Suckade jag och vi satte oss i en taxi. En halvtimma senare så blev vi omfamnade av kramar. Jag ville verkligen inte följa med hit men vad ska man göra? Hade inte jag följt med då hade jag antagligen inte fått gått på konserten. 

"So how are you Felicia?" Frågade Mischa som var mammas kusin.

"I'm fine." Svarade jag och log falskt.

"That's good. James and Erica get down here we have visit." Sa hon och jag hörde några springa nerför trappan. Fan att dom ska vara hemma då.

"You can sleep with Erica if you want to."Sa Mischa och log varmt.

"Okay but mum can we talk for a minute?"Mamma nickade och vi gick in till vardagsrummet.

"Måste jag vara här? Jag vill verkligen inte umgås med dom. Jag vill inte ens vara i samma rum som dom är i och nu måste jag dela rum med Erica."

"Nu får du ta och ge dig! Vi är inte här så ofta och Mischa tycker det är roligt när vi kommer hit så upp med humöret nu och var inte så sur."Sa mamma argt.

"Så nu är du arg också? Vad roligt det kommer bli här då." Suckade jag och gick in till hallen. Jag tog på mig min jacka och snörade på mina converse.

"Where are you going?"Frågade Erica och försökte låta trevlig men jag vet att hon inte alls bryr sig ett dugg om vart jag ska. 

"Like you would care."Suckade jag och öppnade dörren.

"What's wrong honey?"Frågade Mischa.

"Nothing's wrong just have to get some fresh air."Log jag och gick ut. Jag började gå längs en stig och bara tänkte på allt. Varför måste jag alltid vara den som får skäll för det jag gör och säger? Jag vill säga det jag tycker och ingen kan säga emot min åsikt. Har jag sagt en sak då står jag för den. Irriterat tog jag upp en sten och kastade ut den mot sjön. Jag tog ett djupt andetag och tog sedan upp mobilen. Nytt sms från mamma.

Jag tröck upp twitter och tröck upp tweet rutan.

 

 

Bara några sekunder senare så hade jag fått något nytt i mina mentions.

 

 

Från Niall Horan. Läste jag verkligen rätt just nu? Tweetade seriöst Niall just mig? Jag tröck på hans namn för att se om det verkligen var han och det var verkligen han.

 

 

 

 

 

Jag lade ner mobilen i min ficka och gick ut från stigen och letade på en busshållsplats. Efter några minuter så hittade jag på en som gick ner till stan. Bussen var rätt full så jag satte mig ner bredvid en äldre dam. 

"Hello dear. What's your name?" Frågade hon.

"Felicia. And yours?"

"What a beautiful name. My daughter's baby has the same name as you. My name is Olga Henrikssen."

"That doesn't sound that english."

"That's because I was born in Norway." 

"Oh, but it is a nice name."

"Thank you dear." Jag log och hon började prata ännu mer. Den där damen kunder verkligen prata.

 

---

Jag satte mig trött ner i sängen och drog upp SO boken ur väskan. Som att 6 timmar i skolan inte var nog. Nej för då får man en läxa att skriva om ett fattigt land och om ett rikt land. Tur att man bara går ett år till sen får man komma ut i "vuxenvärlden" som alla säger att det heter. 

Två timmar senare så var jag äntligen klar med uppsatsen. Visst den ska vara inne nästa vecka men bättre att göra den såfort som möjligt så man kan göra något annat. T.ex sitta vid datorn och bara ta det lugnt. Jag tog upp datorn som låg på golvet och startade igång den.

"Felicia kan du komma ner en stund." Sa mamma från nedervåningen. 

"Ja, vad är det?" Frågade jag när jag kom ner. 

"Kom och sätt dig här." Sa hon och klappade på platsen bredvid henne i soffan. Jag gjorde som hon sa och satte mig ner bredvid henne. Hon kollade på mig som att hon hade en väldigt god nyhet att berätta.

"Vad är det då mamma?" Frågade jag otåligt.

"Du och jag ska åka till London imorgon!" Sa hon glatt och tog upp flygbiljetterna. Två stycken flygbiljetter till London. "Men det är inte allt. Du och jag ska även se One Direction live!" 

"VA?! Oh my god! Driver du med mig nu eller?" Sa jag och kände ett lyckorus fara genom hela min kropp. 

"Nej det är sant så gå upp nu och packa dina väskor för vi far redan vid fyra på morgonen så bäst att du går och packar nu sen duschar." Jag svarade inte utan sprang snabbt uppför trappen och tog upp min rosa resväska och började sedan med packningen.

Jag la ner mobilen på nattduksbordet och tog upp min handduk och dansade mig sedan in till badrummet.

En timme senare så satt jag i sängen helt klar. Jag tog upp datorn och gick direkt in på twitter.

Jag loggade snabbt in på facebook innan jag startade igång en film som jag kollade på tills jag somnade.

"Gumman det är dags att vakna nu." Jag blinkade trött några gånger innan jag tog upp mobilen som visade 03.00. Jag gäspade högt och satte mig sedan upp i sängen. Idag så ska vi till London. Jag kan knappt förstå det själv. Jag reste mig tillslut upp ur sängen och drog på mig min rosa onepiece och satte upp håret i en enkel boll. 

"Ta med dig väskan ner på en gång också." Sa mamma och gick sedan ner igen. Jag tog upp min väska som låg på golvet och bar ner den till hallen. 

"Är du beredd nudå?" Frågade mamma och räckte över en tallrik med två mackor på som jag vänligt tog emot.

"Jag är mer än beredd. Är så glad fast det kanske inte märks men jag kommer börja gråta som bara den på konserten." Sa jag och kände återigen ett lyckorus fara genom kroppen.