.

"We have to do something!" Sa Zayn skräckslaget. 

"Quick someone call the ambulance." Sa jag och Niall var den som var snabbast på att ringa upp dom. "What did they say?" Frågade jag och han sa att dom skulle komma så fort som möjligt och att vi bara skulle hålla oss lugna. "Louis move." Sa jag och han reste sig upp ur soffan där jag försiktigt la ner Alice. Allting kan hända så snabbt. Ena sekunden sitter vi alla och skrattar och har det bra och i den andra så sitter vi alla skräckslagna över hur hon mår. Jag kan bara inte förlora henne hon är för viktig för mig. Förlorar jag henne så vet jag inte hur jag ska reagera. Men nej hon kommer klara av det här. Cancern ska inte få förstöra för henne. Hon ska vinna över den. Jag vaknade upp ur mina tankar och såg hur det kom in två stycken killar som antagligen skulle föra henne till sjukhuset. Dom la snabbt över henne på en bår och kollade hennes värden. "Can I please come with you guys?" Frågade jag och dom nickade snabbt och jag var snabb uppe på fötterna och sprang med dom till ambulans bilen.

Jag kollade ut över det tråkiga vita väntrummet och suckade högt. Andra gången man är här och det är inte roligt alls. Man bara sitter och väntar på om hon är okej eller inte och nu verkar hon inte vara okej eftersom att hon svimmade av. Jag lutade mig tillbaks på den obekväma stolen som gjorde att jag fick både ont i rumpan och i ryggen. Jag suckade återigen och lirkade upp mobilen ur min byxficka och loggade in på twitter. Inte ofta jag brukar skriva något på twitter och det märker ju fansen av eftersom att dom oftast brukar fråga om jag lever eller något sånt. 

 

 

Jag tröck på tweet och kände en hand på axeln. Snabbt kollade jag upp och mötte Perries oroliga blick. Jag trodde hon inte skulle hinna komma idag till sjukhuset. Hon sa att hon skulle försöka hinna och hon hann. 

"How is she now?" Frågade hon och lutade sig mot min axel.

"I don't know we're waiting." Svarade jag.

"But she will be okay I just know that. She is the strongest person we know." Sa Perrie och jag kände hur en tår rann ner längs kinden. 

"I love you Perrie." Sa jag och tog tag i hennes hand.

"I love you too Zayn."

Efter en långs tid väntan och även många funderingar så fick jag äntligen prata med doktorn.

"So what's wrong with her? Why did she pass out?" Frågade jag och satte mig ner på en stol.

"Well there's nothing to worry about. The reason that she passed out is not because of the cancer."

"Then what is it?" Frågade jag otåligt.

"We checked her up and we have two good news."

"Just tell me."

"Her cancer is completley gone and you two are having a baby." Sa han och log nöjt.

"We're having a baby?!" Sa jag förvånat. Men hur förklarar det att hon svimmade av och hur kan cancern bara försvinna? "But how?"

"Well the cancer was getting alot better and I think you know how she got pregnant. She passed out because she was really tired and felt ill."

"So that's the reason? She passed out just because she was tired and was feeling ill?"

"Yeah that's basically what happend."

"Good to know. But I'm going to be a dad and the cancer is gone." Sa jag och kände stoltheten inom mig. 

"The cancer might come back but let's hope for the best that it will be gone forever."

"Thank you so much I have to go now." Sa jag och reste mig snabbt upp. Jag sprang det snabbaste jag kunde in till väntrummet där alla satt spända på att höra hur det var med henne. Zayn och Perrie satt med tårar i ögonen medans dom andra stirrade på väggarna.

"Guess what?!" Sa jag glatt. Dom kollade på mig och väntade på att jag skulle fortsätta. "The cancer is gone!" Deras ansiktsuttryck ändrades från sorgsna till helt överlyckliga på bara några få sekunder. 

"Is that true?" Frågade Perrie och grät nu av lycka. 

"It's true and oh one more thing. We're having a baby." Sa jag och log stort. 

"Gosh man congratulations!" Sa Louis och var snabb uppe på fötterna och kramade om mig. Det hela slutade upp med en stor gruppkram.