.

"So what are you doing?"

"Just chilling and what are you doing?"

"Home alone in a beautiful apartment." Sa jag och la mig ner i sängen. Vi pratade i ungefär i en timme och beslöt oss för att träffas morgonen därpå och bara prata. Eller ja låta mig få prata ut om hur jag känner mig och hur mina känslor är osv.

Jag vaknade upp av att min mobil pep till. Ett nytt sms från Niall.

---

"Hi my dear." Sa min morbror James och ofamnade mig med en varm kram.

"I thought you said that you had to work night today?" 

"Well I was supposed to but not when you are so upset. So does your parents know about this?"

"Nej. Jag vågar verkligen inte berätta för dom." 

"Look Felicia. They have to know where you are and we have to fix it with the online school." 

"Jag vet. Men kan vi inte fixa det imorgon?"

"Visst visst."Svarade han och vi gick ut till hans bil. 

James är min morbror som flyttade till London när han var sexton och nu är han fyrtiofem år. Han pratar hellre engelska än sitt eget modersmål som är svenska. Jag tittade ut genom fönstret och räknade alla röda bilar som jag kunde se. Det vart tillslut för många att jag gav upp. 

"So now we're here." Sa James och gick ut ur bilen. Jag gäspade högt och gick ut ur bilen.

"I can take my bags." Sa jag men han lät mig inte ta dom utan vi gick in. Vi tog hissen upp till den tjugonde våningen. Lägenheten var städad som vanligt. Det låg ingenting på golvet. 

"Städar du varje dag eller?" Sa jag och skrattade lågt.

"Not everyday just those days when I am bored." Svarade han och gick iväg in till i ett rum. Jag följde med snabba steg efter honom. "This is where you will sleep." Sa han och ställde ner mina väskor. "I just have to go out for a few hours but will you be okay?" Frågade han och ställde sig vid dörröppningen.

"I will be okay just go out and have fun."

"See you tomorrow." Log han.

"Wait. Tomorrow?"

"You are probably sleeping when I am getting home so lock the door." Jag följde med han ut till hallen.

"Can I use your phone? I have to call a friend of mine."

"Who is that?"

"Niall Horan."

"What? Do you know him? And sure just don't talk to long."

"Thank you and the answer to your question is yes. Yes I do know Niall." 

"That is so cool. Yeah that's right I have seen you in the news papers and on the internet with Niall. Anyways bye." 

"Good bye." Sa jag och låste dörren efter honom. Jag tog med mig hans telefon och gick in till gästrummet där jag skulle sova. Sängen var en king size säng och rummet hade tre vita väggar och en fondvägg som det var San Fransisco bron på. James älskade verkligen USA.

"Niall here and if this is a fan I have to ask. How could you find my number?" Jag skrattade lågt.

"Oh my god Niall I am so sorry. I have the wrong number." Sa jag och försökte hålla mig för skratt.

"It's okay. Tell me how did you find my number?"

"A girl called Felicia gave it to me."

"Ah I should've known. Hi Felicia." Jag skrattade högt och sa sedan hej tillbaks.

"So what are you doing?"

"Just chilling and what are you doing?"

"Home alone in a beautiful apartment." Sa jag och la mig ner i sängen. Vi pratade i ungefär i en timme och beslöt oss för att träffas morgonen därpå och bara prata. Eller ja låta mig få prata ut om hur jag känner mig och hur mina känslor är osv.

Jag vaknade upp av att min mobil pep till. Ett nytt sms från Niall.

---

 

"Hi."

"So how was your day in school? Did anything fun?"

"Nah just the usual. But all the girls were staring at me so weird today in school." Svarade jag och kollade mina kommentarer på instagram. En hel del hat. Fortfarande. Jag suckade lågt och tittade sedan upp mot datorskärmen.

"So what are you doing right now?"

"Instagram and feeling lonely. Like always."

"You're not lonely. I am here." Sa han och log upp stort. Jag log svagt tillbaks och fortsatte sedan bläddra bland kommentarerna.

"Niall I miss you."

"I miss you too Felicia."

"Anyways I'll be right back." Sa jag och gick nerför trappen. Där nere stog mamma, pappa och min syster påväg att lämna huset.

"Vart ska ni?"

"Vi ska bara iväg en stund. Vi kommer hem om några timmar."Svarade mamma med en svag oro i blicken.

"Men vad är det som har hänt då? Jag ser på dig mamma att något är fel."

"Vi kommer hem om några timmar. Maten står i kylskåpet."

Jag suckade högt och gick in till köket där jag snabbt åt upp maten som hade bestått av pannkakor. 

"Felicia? Where are you? You've been gone for a long time now. Hello?"

"Sorry I just had to do something." Sa jag och pustade ut.

Jag kände hur min mobil vibrerade bredvid mig.

"What's wrong?" Jag kollade upp och tittade på Niall som satt med mat i munnen.

"Everything. I just want you to be here." Suckade jag och kände hur en tår långsamt rann nerför kinden.

"Aaw are you crying?"

"I just found out that my grandpa is at the hospital. Do you know if there is any flights to London today?" Frågade jag och tog upp min resväska.

"Why do you wonder?"

"Because I don't want to be here if they are just keeping secrets from me."

"Look Felicia. I know that you have a hard time at home but you can't just run away from them."

"I want to be with you Niall. I don't want to be here in Sweden anymore. I want to be with you in London."

"I know but we can talk later I have to go now I have somethings to do."

Jag suckade och stängde ner datorn. Varför ska jag just vara den som aldrig få reda på saker för? Varför ska dom alltid vara så hemlighetsfulla? Jag berättar alltid allt för dom. Spelar ingen roll vad det handlar om jag berättar ändå. Jag måste bo kvar här i ett år till innan jag kan hitta på mitt eget ställe. Jag tänker då verkligen inte bo kvar i Sverige. Jag vill hitta på mitt eget ställe i London där jag kan få en omstart. Glömma bort allt och alla. 

"Hej Felicia vad är det?"

"Kan jag få sova hos dig?" 

"Du vet att det inte går idag. Jag har släkten hemma hos oss idag." Svarade Lesley. Jag suckade lågt och la på. Som jag sa. Jag har verkligen ingen här i Sverige. Lesley kanske då eftersom hon alltid funnits där för mig när jag inte haft någon alls. 

 

 

Jag tröck på tweet och lade mig sedan ner under täcket.

"Hi lads." Sa jag och satte mig ner mellan Zayn och Louis.

"Where have you been? You were supposed to be here for like a hour ago."

"I know but I talked with Felicia." 

"I see." Sa Zayn och slog mig löst på armen.

"She's just my friend. Nothing more." 

"Boys it's time to get out now." Sa Paul och vi följde efter honom. Vi skulle bli intervjuade och innan det så skulle vi gå ut och hälsa på fansen. Skriken blev allt högre men det njöt jag av. Jag gick fram till så många jag kunde och signerade deras saker och tog sedan en bild med dom. 

"Niall here." Sa jag och gick ifrån dom skrikande fansen en stund.

"Niall I can't take this anymore." Jag hörde Felicias gråt genom telefonen.

"Where are you?"

"Walking to the airport. I am going to live with my uncle that lives in London."

"What about your school?"

"Online school." 

"But.."

"Look Niall I am living like a nighmare here in Sweden the only place that I can feel safe is in London. I have to hang up now."

"Call me when you are at your uncle." Sa jag och la sedan på och gick tillbaks till dom skrikande fansen med ett svagt leende på läpparna.

---

Har fått oturen att blivit sjuk men känner mig dock bättre idag så beslöt mig för att slänga ihop ett kapitel åt er. Hope you liked it! :)x

"Hur var det i London då?" Frågade Lesley återigen.

"Det var toppen." Svarade jag med ett brett leende.

"Åh jag önskar att jag också fick träffa dom och bli bra vän med dom så som du är." Suckade hon och kluddade ner något i sitt block.

"Tro mig din dag kommer att komma."

"Nej det är just det. Det kommer aldrig hända." Sa hon återigen och jag såg på hennes ögon att dom blev vattniga.

"Gråt inte." Sa jag lågt. "Vet du? Jag kan kanske fixa så du får träffa dom." Hon kollade upp på mig med det största leendet. 

"Verkligen?"

"Ja jag har Nialls nummer så jag kan ju alltid försöka." 

"Felicia och Lesley var tysta nu och fortsätt arbeta med era arbeten!" Vi båda suckade lågt och återgick till den tråkiga språkhistorien.

Jag slängde ner väskanpå sängen och suckade högt. Denna dag hade inte alls gått bra. Spanska läraren skällde ut mig för att jag har varit borta från lektionerna. Alla hade stirrat ut mig och sagt något bakom ryggen på mig. Ska jag behöva stå ut med blickar varje dag för att jag är bra vän med Niall? Visst jag har fått en hel del hat på twitter och andra sociala medier men att folk ska viska om en känns mer jobbigare. Jag suckade återigen och gick in till badrummet där jag ställde mig framför spegeln med mobilen i handen tröck jag upp instagram. "Selife time! Lol no but what I was supposed to write here is this. Sure I know that people leave mean coments about me on twitter and even on my instagram but that doesn't mean that I am going to show up that I am a good friend of Niall. We are friends. Just FRIENDS! Nothing more. So stop with all the hate because I have a hard time at home already. I feel depressed most of the days and when I was with Niall he made me forget about the problems I had/have at home. I know that I will still get hate but I am a strong person so go on. Judge me. Hate me. Trust me you won't be the first person to judge or hate me. And you guys in school that stares me out please don't. It feels so uncomfortable and I don't like it at all. But for you who doesn't send me hate, I love you! //Much love Felicia! 

Jag tröck på publicera och efter några sekunder så var bilden uppe i 120 likes. Sju hade kommenterat så jag läste snabbt igenom dom. Såklart. Jag visste det. "But the real reason is why did you hold his hand? Huh? I know that you two are only friends but come on. No one holds a guy hand. Especially when it is a famous person. Like do you even know how many papparazis it was outside when you two were holding hands? Lol get a life and you really should look in the mirror and get some make up on. You are ugly and you will never be pretty! Lol you are a nolifer. We don't care if you are having troubbles home. Get a life and stop caring about what we are doing all the time!!"

Jag kollade upp från mobilen och stirrade rakt in i spegeln. Kanske det stämmer? Jag är inte alls vacker. Varför ska just jag få vara vän med Niall? Han vill väl inte vara med vän med en så ful person. 

"Hallå är det någon hemma?!" Jag gick ut från badrummet och ner till hallen där mamma tog av sig sina skor.

"Hej." Sa jag lågt. Hon vände sig om och log.

"Hej hjärtat. Hörde att det gick bra att ta sig hem."

"Yes. Det gick förvånansvärt bra."

"Så hur var det i skolan idag?"

"Nja inte den bästa dagen."

"Vad har hänt?"

"Mycket saker. Orkar verkligen inte berätta." Suckade jag och satte mig ner i trappen. "Varför har inte du varit hemma?"

"Jag har velat tänka över några saker så jag behövde tänka för mig själv ett tag."

"Aha okej. Men du får jag fråga dig en sak?"

"Självklart."

"Är jag ful?"

"Har någon sagt att du är ful eller? Och nej du är verkligen inte ful. Du är så himla fin. Visst du och jag har våra stunder men du kommer alltid vara min fina dotter! Om det är någon som säger att du är ful igonera bara dom då. Du är vackrare än vad du tror."

"Jag älskar dig mamma." Sa jag och gick fram och kramade om henne.

"Åh hjärtat då. Jag älskar dig också!"

Jag log och gick sedan upp igen till mitt rum. Datorn stog på och det ringde för fullt på skype. Jag stängde dörren och tröck sedan på svara.

"Hello beautiful."