.

" What the hell are you doing?" Frågade jag surt.

" I love you Louis."

" You're like a stalker right now El. Please leave me and my family alone."

" I am not giving up." Sa hon och kom närmre mig.

" I have to go. So you have to leave." Sa jag och stängde snabbt dörren och gasade på.

Fan om det var en papparazi. Då skulle det stå överallt och Sofie skulle tro at tjag var otrogen. Det får bara inte hända. Inte nu. Allting är så perfekt.

 

Jag gick med långsamma steg in till sovrummet där Sofie låg och sov. Hoppas verkligen inte att det inte var någon som lagt ut en bild på twitter om det som hände. Hon skulle aldrig tro mig även om jag berättade sanningen. Jag gick sakta in till Leahs rum och såg att hon hade vaknat. 

" Leah. Daddy's here." Sa jag och lyfte upp Leah.

Jag satte mig ner i en stol som stog inne i hennes rum.

" Louis?"

Jag kollade upp och mötte Sofies oroliga ögon.

" Yeah, is there something wrong?"

" Finally you're home!" Sa hon och gick fram till mig.

" I can take her. She have to eat." Sa hon och tog Leah.

Jag reste mig upp från stolen och log lite smått åt dom.

" I'm just going to take a shower." Sa jag och gick snabbt in till badrummet och stängde igen dörren. Tårarna började rinna nerför kinderna. Jag gled ner längst dörren och begravde mitt ansikte i händerna. Om hon skulle få reda på det så skulle jag vara körd. Jag får aldrig vara lycklig. Alltid något drama eller något annat som ska komma ivägen. Om killarna också skulle få reda på det så skulle dom tycka synd om Sofie. Hoppas bara att dom skulle förstå att det var hon som kysste mig och inte tvärtom. Hon måste tro mig hon bara måste det. Och jag måste berätta det för henne idag. Det knackade löst på dörren.

" Louis, are you alright? I swear i could hear you crying." Sa Sofie oroligt.

Jag reste mig sakta upp och torkade bort tårarna innan jag öppnade dörren. 

" I have to talk to you." Sa jag och satte mig ner i sängen.

Hon satte sig ner med Leah i famnen och la försiktigt en hand på min rygg.

" Tell me what is wrong."

" I was at the studio today. As you already know. Anyways then when we were done I got out and went to the car. Then I saw El. And she started to talk to me that she wanted me back and I said no all the time." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. " And then when I told her that I have to go she kissed me..But i pushed her away from me."

Hennes hand försvann snabbt från min rygg. Jag kollade försiktigt på henne och såg att flera tårar rann nerför hennes kinder.

" I love you Sofie not her." Sa jag och la försiktigt min ena hand på hennes kind.

" Don't touch me." Sa hon tyst och torkade bort några tårar.

" But it wasn't me. Please believe me."

Hon sa inget utan reste sig snabbt upp och gick ut från sovrummet. Jag reste mig snabbt upp och gick ner till hallen där hon var,

" Where are you going?"

" I have to think about some things. I'll be right back." Sa hon snabbt och gick ut till bilen.

Det var det jag visste. Hon skulle inte tro mig. Jag sprang snabbt upp till sovrummet och slängde mig ner i sängen och lät tårarna rinna.

Hur kunde han ens göra det? Om det nu var hon som kysste honom så förstog jag att han var ledsen. Men att han lät henne få prata med honom. Jag vet bara inte vad jag ska tänka. Han såg ledsen ut men man vet aldrig. Jag svängde in vid en parkering som det inte stog några bilar på. Jag parkerade bilen och klev ur och spännde loss Leah. Jag la ner henne i barnvagnen och började min vandring längs skogsstigen. Att bara få gå och rensa tankarna var det bästa som fanns. Jag gick i nästan en timme innan jag återvände till bilen och åkte hem.

Jag öppnade dörren och hörde snyftningar komma från övervåningen. Jag bar upp Leah in till hennes rum och la ner henne i spjälsängen.

" Night night Leah. Love you." Viskade jag innan jag gick in till sovrummet.

Louis låg i sängen och grät så högt att jag fick lov att stänga dörren. Det brast i mitt hjärta av att se han så ledsen och upprörd. Jag gick med långsamma steg fram till Louis som kollade upp mot mig. Han var alldeles svullen under ögonen. 

" Louis I'm so sorry." Sa jag och drog han tätt intill mig.

" No...I'm the one who's sorry." Snyftade han fram.

" I can talk to her." Sa jag och lekte med hans hår.

" You will?"

" Yeah. I don't want her to make you this sad. And I can call the boys aswell."

" Zayn is in Bradford and Niall is in Ireland so it is only Harry and Liam you can call. But do it tomorrow." Sa han och satte sig upp i sängen.

" Lou, give me a hug." Sa jag och kramade om honom.

" I love you so much Sofie." Viskade han i mitt öra.

" And I love you too Louis I really do."

Louis mobil började vibrera för fullt. Han log mot mig och tog snabbt upp sin mobil. Hans leende försvann lika snabbt.

" Who is it?" Frågade jag och tog mobilen.

Jag såg namnet och förstog varför han genast blev ledsen igen.

" Can I answer?" Frågade jag. Han nickade.

Jag reste mig snabbt upp från sängen och gick in till badrummet.

" Hello? Louis?" 

" It's not Louis and could you leave us alone?"

" Sofie. Louis wife and mother too his baby."

" Yeah. And could you please stop calling And stop kissing him. He hates it."

" You kissed him..."

" Yes you did. Stop lying and leave us alone."

" Oh my god! Are you that jealous that he is my husband?"

" Yes you are. Hey Eleanor please stop calling."

" We won't answer so bye. Good luck with your life now."

Jag lade snabbt på och gick ut till Louis som hade lugnat ner sig.

" So?" Sa han med en hoppfull min.

" I think she won't call you anymore." Sa jag.

Han reste sig snabbt upp och omfamnade mig i en varm kram innan våra läppar möttes.