Jag kollar ut genom fönstret och märker att det har börjat regna. Inte lite heller utan väldigt mycket. Jag suckar lågt och tittar upp mot klockan som visar att den är kvart över elva. Bara en kvart kvar nu utav spanskan. Du klarar det här Mia. Jag kollar mot Liam som sitter och antecknar i sitt anteckningsblock. Han märker att jag sitter och tittar på honom. Han kollar upp på mig och ler med sitt bedårande leende. Han pussar mig snabbt på läpparna innan han återgår till sitt arbete. Jag suckar tyst och kluddar i mitt block. Mr. Hernandez sitter endå bara och kollar på datorn. Så egentligen var det inte någon mening med att gå på spanskan. Men så var det ju att Liam tvingar mig så att jag skulle slippa kvarsittning. Men det kanske är bra endå. Mamma och pappa skulle väl annars skälla ut mig. Inget ovanligt att dom skäller ut mig. Jag är ju det misslyckade barnet som blir misshandlad utav pappa så fort jag gör någonting fel..
Världens kortaste prolog haha men vill inte göra alltför lång och ville inte låta er vänta. Ni vet hur jag är. Får skuldkänslor när jag inte lägger ut något kapitel heller plus vill inte förlora någon läsare för att jag uppdaterar så dåligt. Men ni behöver inte oroa er jag ska göra så gott jag kan! Hoppas ni kommer gilla denna novell ska vara mer noggran med den här också.
Btw. märker att det mycket felstavningar men är så trött att jag knappt vet vad jag ska skriver haha xD
Så bra :) <33333