.

" I don't know." Svarar jag fast jag egentligen vet.

Jag krossa hennes hjärta. Jag som lovade henne att aldrig göra det så kommer Miranda och förstör precis allting  mellan oss. Hur kunde du Liam? Hur kunde jag? 

" So you and Mia are done?"

" I guess." Svara jag med en klump i halsen. 

" Good because you're mine now." Säger hon och kramar om mig.

Jag kollar upp på henne och ler svagt innan jag kysser henne passionerat.

---

 

 Jag hör steg komma gåendes mot oss. Jag drar Miranda ifrån mig och ser att Niall och Mia kommer gåendes mot oss. Niall möter min blick med en sårad min. Jag kan inte göra det här mot henne. Miranda är mitt ex hon tillhör mitt förflutna. Det var ju faktiskt jag som gjorde slut med henne för att hon var för klängig. Jag reser mig snabbt upp och går fram till dom.

" I have to talk to her." Säger jag och kollar på Niall som nickar och går och sätter sig ner bredvid Miranda. 

" I don't want to talk.." Säger hon knappt hörbart och tittar ner mot marken.

" Just let me talk then." 

Hon nickar svagt på huvudet och vi går iväg till en annan sida utav skolan. Hon sätter sig ner på den halvruttna bänken och kollar upp på mig med svullna ögon. 

" Babe. I am so sorry for that. I don't love her I love you." Säger jag och går ett steg närmre henne.

" Why did you kiss her?"

" I was a jerk. She means nothing to me she is like air to me."

" Really? Wow you're a jerk."

Jag kollar bak och ser Miranda stå där med en förvånad min.

" Well it was you that jumped on me. And you know that I have a girlfriend. And I love her not you." 

Jag kollar mot Mia som för en gångs skull har ett litet leende på läpparna. Kanske så förlåter hon mig endå? 

" So you're with her now?" Frågar Miranda och kollar på Mia med en äcklad min.

" Yes. I love her more than words can describe." 

" You know what? I don't care if you're with this slut. As long as you leave me alone." Säger hon och går surt iväg.

Jag tittar mot Mia som har fastnat med blicken på mig.

" Mia. Do you even realise how much I love you?"

" I don't know what to believe anymore." Säger hon och riktar sin blick ner mot marken igen. 

" Mia.." Säger jag och sätter mig ner bredvid henne.

Hon reser sig snabbt upp och börjar gå iväg. Jag ser hur hela hon skakar. Jag reser mig snabbt upp och springer fram till henne.

" Don't touch me." Säger hon och rycker bort min hand.

" A second chance. Please?" Säger jag och torkar bort en tår som rinner nerför hennes kind.

" I...I.." Mumlar hon och försöker få bort min hand som sitter stadigt fast på hennes axel.

" I can't. I'm just too scared that..if I forgive you you will do the same thing."

" I promise i won't. I was a jerk. I love you so much Mia. Please."

" I just don't know what to do anymore. I feel empty inside. I'm not feeling well."

" Are you sick or something?" Frågar jag och får en liten oro i kroppen om att det är något annat.

" No not that. I'm tired of my life. That's all. But why should I tell you. You don't care." Säger hon och springer iväg.

" Mia!" Ropar jag högt ihopp om att hon ska stanna. Men det gör hon inte.

Att hon inte mår bra det gör så ont inom mig. Jag vill bara skrika av mig all ilska. Såklart att hon inte mår bra. Hon har föräldrar som misshandlar henne och kallar henne för taskiga ord. Jag kysste Miranda och nu hatar hon mig. Dom enda som älskar henne är hennes mormor och morfar. Det är nog säkert dit hon springer. Jag riktar mina steg mot deras hus.

" Liam!" 

Jag kollar bak och ser Niall stå några meter ifrån mig.

" Where are you going?"

" I just have to go somewhere. See you later." Säger jag och snabbar på mina steg.

 

Jag tar ett djupt andetag och knackar på dörren. Dörren öppnas kort därefter och där står en orolig mormor. Är hon inte här?

" Is Mia here?" Frågar jag.

" Wasn't she with you?" Frågar hon och hennes ögon blir tårfyllda.

" She was but she ran away." 

" But she isn't here. Oh my god where can she be?" Säger hon och kollar oroligt upp på mig.

" I think I know." Säger jag och vänder mig snabbt om och springer iväg.

Det ställe hon brukar springa till när allt hopp är borta det är vid en strand som ligger nära en klippa. Förut hittade jag henne där ståendes vid klippan beredd på att hoppa. Någonting inom mig säger att det är bråttom och att hon kanske kommer göra om exakt samma sak igen. 

Jag springer snabbt. Jag vill bara bort. Bort från allt. Slippa känna denna smärta. Slippa all stress. Komma bort från alla. Bara komma bort från den här världen. Jag ser stranden och stannar till. Liam tror att säkert att jag kommer hoppa ifrån klippan. Men det är inte det jag tänker göra nu. Jag tar snabbt av mig mina skor och drar av mig min tröja och byxor så jag bara står i underkläder. Kylan omsveper min kropp. Jag huttrar till och kollar snabbt omkring mig. Ingen alls. Jag går sakta fram till vattnet. Vågorna slår upp då och då på stranden. Jag tar några andetag innan jag går rakt ut i vattnet. Nu kan ingen hindra mig. Inte längre. Ingen kommer ändå att sakna mig. Jag går ut tillräckligt djup och känner tillslut att mina fötter inte når marken längre. Jag tar några djupa andetag innan jag sjunker ner under ytan. Luften blir allt mindre men jag ska inte upp. Jag blundar till och ser Liam framför mig. Hur hans min hade sett ut när jag sprang iväg. Hur besviken han såg ut. På något sätt så tror jag att han verkligen är ledsen. Varför gör jag det här egentligen. Jag simmar snabbt upp till ytan och andas ut. Jag börjar att simma tillbaks in till land då jag får syn på en person komma springandes. Den personen ser så bekant ut.Jag börjar gå snabbare i vattnet då jag ser vilken det är. Liam. Jag visste det han skulle leta reda på mig. 

" Liam!" Säger jag högt och springer snabbare. 

Han ser mig och springer ännu snabbare. Han springer ända ut till vattnet och vi möts i en kyss.

" You don't know how worried I was. Never do that again." Säger han och bär upp mig till land.

" I'm so sorry Liam. I'm sorry." Säger jag och tårarna börjar rinna okontrollerat nerför kinderna.