.

 

" I don´t want to talk to you Niall just go away." Sa jag och tårarna bara rann.

" But."

" You heard what she said Niall." Sa Zayn allvarligt.

Jag ville så gärna bara gå fram till honom och krama han. Men jag är inte redo för det en. Jag kollade lite sakta bakåt och såg Niall gå iväg. Det fick mig bara mer gråtfärdig. Jag satt mig i bilen och vi åkte hem. Jag satt och grät under hela bilfärden. Vi kom hem och jag sprang snabbt upp till mitt sovrum och la mig under täcket. Det knackade på dörren. Jag slog sakta upp ögonen och kollade mot dörren.

" Hej hjärtat." Sa pappa.

" Hej." Sa jag lågt.

" Det är mat nu. "

" Kommer snart." Sa jag och satt mig upp i sängen.

Jag är inte ens hungrig men jag måste endå äta. Jag reste mig upp och öppnade dörren och gick långsamt ner till köket. Där inne satt mamma, pappa, Mia och Zayn. Dom kollade upp mot mig och log. Jag satt mig ner bredvid Zayn och tog lite mat på tallriken. Jag åt knappt något. Men jag är inte alls hungrig. 

" Mamma kan jag få gå?"

" Du måste äta mer."

" Men jag är inte hungrig ju."

" Det är du visste. Ät nu." Sa mamma bestämt. Jag suckade högt och åt lite till.

" Nöjd nu?" Frågade jag och visade tallriken.

" Nej men okej då. Du får helt enkelt skylla dig själv om du blir hungrig senare inget jag kan göra åt saken. Men du får inte gå och små äta sen då."

" Varför tror du att jag skulle göra det för?" Frågade jag.

" Ja man vet ju aldrig vart kakorna och allt godis tar vägen." Sa pappa och skrattade.

" Ni ska alltid anklaga mig. Alltid!" Sa jag surt och reste mig snabbt upp och sprang upp till mitt rum och satt mig ner i sängen. Hur arg kan man bli för sådan lite sak? Men dom ska alltid anklaga mig för allt. Precis allt. Jag kanske är löjlig men jag har alltid hatat när någon anklagar en för saker man inte ens gjort. Jag tog upp min mobil och gick in på twitter. Mina mentions var överfulla av fans som undrat vad som hänt. Jag orkade verkligen inte svara och ville inte säga heller för det skulle vara för taskigt mot Niall. Det var endå en hel del som hade skrivit på twitter att vi hade gjort slut eller att det var ett stort bråk mellan oss. Jag vet inte vilken av dom som var riktigt sann. Det jag känner är att vi fortfarande är tillsammans men att jag inte vet vad jag ska göra. Kärleken ska alltid vara så svår. Varför? Varför ska just allting hända mig för? 

Jag reste mig upp från sängen och öppnade dörren där Zayn stog.

" Felicia what happend in the kitchen?" Frågade Zayn och gick och satt sig ner i min säng.

" That´s nothing."

" Tell me."

" But they are always blaming me for stuff like i take all the cookies and candy. I know what you´re thinking that i´m weird to get upset for that but it isn´t fun at all." 

" No i understand you." Sa han och log.

Jag log och satt mig ner bredvid Zayn. Jag tog upp mobilen och gick in på bilder där jag såg massa roliga bilder på mig och Niall. Tårarna började komma igen. Hur kan man sakna någon så mycket som jag saknar honom? Hans kyssar? Varma kramar? Ja allt med han är ju perfekt men att jag bara inte kan förlåta honom? Vad är det för fel med mig? Jag är riktigt sårad och mitt hjärta känns som att det är krossat i miljontals bitar.

" Felicia are you crying?" Frågade Zayn och satt sig närmre mig.

" No." Sa jag och torkade bort tårarna.

" You are. Stop lying."

" Okey i am crying. So what?"

" No i just asked. But in the end you know everything is going to be alrigt."
" Maybe. But it´s just i don´t want it to be like this anymore. I don´t want to feel like this. My heart is broken in to a million pieces. " 

" Felicia." 

Jag kollade mot honom och la mig ner i sängen. Han bar upp mig till hans famn och jag bara låg där och lät tårarna rinna. Tiden läkar alla sår sägs det. Yeah right.