.

---

 

Tre veckor senare:

Dom här veckorna som gått så har jag och Harry träffast nästan varje dag. Jag trivs när han är i min närhet. Jag kunde berätta allt för honom och han kunde berätta allt för mig. Jobbet började gå allt sämre och sämre. Såfort jag kommer till jobbet så skäller Jeffrey på mig för ingen anledning. Jag har nu vart "sjuk" en vecka allt för att slippa jobbet och utskällningar. Då har jag istället vart med Harry så mycket som jag ha kunnat. Det var bara en vecka kvar och jag måste berätta om min sjukdom för någon jag har funderat ut mycket väl över vilken det kommer vara och det kommer vara Harry jag ska berätta det för. Självklart så kommer Hannah också få reda på det. Jag kunde inte få Harry ur mina tankar. Han gör mig så glad. Så lycklig. En kompis som är värd att behålla. Han har kommit över varje dag och bara kramat om mig för att det har blivit värre i lägenheten och det är så mysigt. Jag vaknade upp ur mina tankar och gick till dörren som det knackade på. Utanför dörren så stog Harry. Hela jag vart överlycklig för han sa att han inte skulle kunna träffa mig idag på grund av alla intervjuer som han hade och att dom skulle ha spelningar och träna inför Take Me Home konserten. 

" Hi Harry." Sa jag glatt och kramade om honom.

" Hi my love."

" Weren't you busy today?" Frågade jag.

" Nope."

" But you to..."

" I know I told you yesterday that I was busy but it was just on the morning. The rehearsal is tomorrow." Avbröt han mig.

" Oh then I understand."

" So watch a movie today?"

" Or we could just look on the computer."

" Okay." Sa han och satte sig ner bredvid mig. Jag tog upp twitter och såg att jag hade ökat ännu mer i följare. 

" Let's do a twitcam." Sa han.

" Why?"

" Because it was a long time ago since I did one."

" But I don't want to Harry."

" Fine." Muttrade han.

" Do you want to look on the computer?"

" Yes I want to look on the computer." Sa han och tog glatt emot den.

" I'll be right back." Sa jag och gick snabbt in till köket och öppnade medicin skåpet. Min huvudvärk hade kommit tillbaka och den var dubbelt så värre nu än vad den var innan. Jag tog ett glas vatten och svalde tabletten. 

" Are you okay?"

" I'm fine Harry." Svarade jag och gick med honom in till vardagsrummet. 

" Are you sure that you're okay?"

" Just a headache that's all. So what are you doing?"

" A twitcam." Sa han glatt och riktade datorn mot mig. Helt riktigt han hade startat en twitcam och det var redan 50 tusen som kollade.

" Harry I told you."

" I know but it's fun. Trust me." Sa han med den rösten som kan få en att smälta. 

" Fine."

Två timmar senare:

" Bye everyone thank you for watching." Sa Harry och tröck så att vi visades offline. 

" Harry I want to tell you one thing." Sa jag och la mig ner i hans famn.

" Okay but before you do it I want to say one little thing. But promise you won't freak out."

" I promise."

" It's like this..I kinda like you. Like more than a friend. I know it's sounds weird and that we've only met for like three weeks ago but I like you there's something special about you."

" You do?!"

" Yeah. Don't you?"

" No. I mean like I love you but just as my friend." Vem håller jag på att lura? Klart att jag gillade Harry. Han är den enda som jag tänkte på. Jag kollade försiktigt upp på Harry som såg sårad ut.

" So you don't like me at all?" Frågade han och försökte hålla tårarna inne.

" I like you Harry. But it is just that.." Jag satte mig upp och tog ett djupt andetag. " I don't know if I want to have a relationship right now. I have other things to think about."

" I understand. So what did you wanted to say?" Frågade han och torkade bort en tår.

" I've never told this to anyone. So don't tell it to anyone you have to promise me that." Sa jag och funderade på om jag verkligen skulle säga det. På ett sätt så måste jag berätta det bara för att men på ett sätt inte. Om jag berättade då så skulle han säkert kolla på mig på ett annat sätt. Men jag måste. Någon måste veta.

" I promise you to not tell it to anyone." Sa Harry och tog tag i min hand.

" Okay this is really hard for me to say. I've had this for these past three years and that is also the reason why my parents kicked me out of the house. I have a disease that is going to be with me for the rest of my life."