.

---

" Alice Andersson?" Sa en sköterska. Jag reste mig motvilligt upp från stolen och gick efter sköterskan. Hon stannade utanför en dörr och öppnade upp den och log vänligt. Därinne satt min doktor som vanligt och höll på att skriva i sina papper. Jag harklade mig vilket gjorde att han kollade upp. Ett litet leende formades på hans läppar.

" Hi Alice. How are you today?" Frågade han.

" Good. My head doesn't hurt today."

" That's good. So have you told to your friends about it yet?"

" I can't." Suckade jag fram.

" Why not? I vet they want to know."

" I know and I'm going to tell them. But not now."

" Okay yo have to the end of this week and then you have to tell them."

" No. It's too short. Give me a month. That's all I'm asking for."

" Fine. But not more, then I hope you have told to everyone you know."

" Thank you so much. Can I go now?"

" One more thing before you go, have you talked with your parents anything?"

" No and I'm not going to either." Sa jag och reste mig upp. 

" You have to talk to them someday. They are your parents."

" No they left me when I was fifteen! So no. I'll see you in a month." Sa jag och gick ut med tårfyllda ögon. Kylan slog imot mitt ansikte men det var inget jag brydde mig om. Jag hatade verkligen när någon nämnde mina föräldrar det påminde mig bara om hur mycket dom svek mig när jag behövde dom som mest. Jag berättade om vad som hade hänt och deras reaktioner var hemska. Pappa packade ihop alla mina saker och slängde ut dom på gården. Mamma skällde ut mig. Men varför egentligen? För att dom är rädda? Så som dom reagerade var inte acceptabelt. Jag kommer aldrig kunna förlåta dom. Jag har levt själv i tre år och det kommer jag fortsätta att göra. Min doktor ska alltid nämna mina föräldrar och det brukar sluta med att jag stormar ut där gråtandes. Jag torkade bort en tår som rann långsamt nerför kinden. 

" Are you okay?" Hörde jag en bekant röst fråga. Jag tittade upp och såg Harry stå framför mig i en blå mössa och en svart jacka. 

" Yes." Svarade jag kort och tog ett djupt andetag.

" Are you sure? Because it doesn't look like that?" Frågade han återigen och tog ett fast grepp om min arm.

" You wouldn't understand if I even told you. And I don't know you so why would I tell you?" 

" I can see if someone is hurting or is upset about something so don't lie to me."

" But I can't tell you. I don't know you so there you go. There's the reason."

" Then let's get to know each other."

" When?"

" Now?"

" No. I have to go home."

" Then let me atleast drive you home."

" I can walk."

" No it's way to cold outside. Let me drive you."

Jag suckade lågt och kollade upp på hans ögon. Jag nickade svagt och vi gick i en tystnad fram till hans bil. Det kanske var bra att få skjus hem endå. Kylan ute var obeskrivligt kall. Vi satt i en pinsam tystnad till lägenheten. Inte då när jag förklarade vägen men annars så satt vi bara tysta. Han stannade utanför lägenheten och vred nyckeln.

" Thank you for the ride." Sa jag vänligt.

" Your welcome. But call me or tweet me when you want to meet."

" Tweet you? You do know that your mentions is like full of fans and you won't notice me at all?"

" Smaaaart." Sa han och log.

" Anyways my twitter name is AliceAndersson."

" I will tweet you when I get home."

" But Harry haven't you got some more interviews to do?"

" No not me the rest of the boys have it but not me."

" Weird. Anyways talk to you on twitter later."

" Yes!" Sa han glatt.

" Bye Harry."

Jag gick försiktigt upp för den hala trappan och vände mig om innan jag skulle öppna dörren. Harrys bil stog fortfarande kvar och han höll på med mobilen. Jag log svagt för mig själv och gick in för dörrarna och sedan in till min lägenhet.