.

Jag gick med tunga steg in till väntrummet där killarna satt nervösa på vad jag skulle säga. Hur dom kommer reagera? Det vill jag inte ens tänka på. Jag satt mig ner bredvid Liam och begravde mitt ansikte i mina händer. 

" What´s wrong?" Frågade Liam försiktigt.

" Coma." Sa jag snabbt och lät tårarna rinna.

" What?! Is this some kind of joke?" Utbrast Harry med ilska och sorg i rösten.

" No it´s true Harry. Okay?!" Sa jag och reste mig upp och sprang ut.

" Sofie. Wait!" Hörde jag Harry ropa.

Jag sa inget utan sprang. Det jag inte tänkte på var att han har längre ben än mig och mycket snabbare. Jag kände en hand på min axel som vände mig om.

" I´m sorry." Sa han.

" It´s not my fault that he lies in coma." Sa jag knappt hörbart.

" I just want him back." Sa Harry och bröt ihop.

" Come here." Sa jag och kramade om Harry.

" I wanna see him." Snyftade Harry fram.

" Let´s go and see if there is any doctors around here and ask." Sa jag och tog Harrys hand.

Han nickade och vi började gå runt sjukhuset för att se om det fanns någon doktor eller sjuksköterska. Efter en stunds letande så var vi nära på att ge upp innan vi såg en sjuksköterska stå vid en disk. Vi båda gick med snabba steg fram till henne.

" Excuse me." Sa jag vänligt.

" Yeah?"

" Can we see Louis now?"

" I have to go and ask the doctor first. If you two stay here and i´ll go and ask."

" Okay."

Hon kom tillbaks efter en stund och sa att det var okej att träffa honom. Vi gick snabbt in till Louis rum där han låg helt livlös. Andings apparaten andades åt honom. Hemsk syn. Harry gick sakta fram till honom och satt sig ner på stolen jag brukar sitta på. Han lutade sig fram och började gråta ännu mer. Jag gick ut ur rummet och lät han vara ifred. Inne i väntrummet satt som vanligt killarna och väntade på att dom skulle få komma in till honom. Jag har fortfarande inte fått reda på vad som egentlugen hade hänt. Bara att han hade vart med i en bilolycka och att han miste nästan sitt liv. Mer än så visste jag inte. 

" Zayn." Sa jag och gick fram till honom.

Han kollade upp på mig med en frågande blick.

" Yeah?"

" Can we talk?"

" Sure." Sa han och reste sig upp.

Vi gick in till en sal. Inte för att jag vet om man fick vara där men det var ingen som låg där.

" What happend?" Frågade jag.

" He was taking you home and after that he was driving home and lost the control of the car. I don´t really know." 

" Oh. So who knows?"

" Louis."

" So it was only him in the car?"

" Yes."

" Oh. But if you want you can go and see him now." Sa jag och log.

" Really?"

" Yeah. Harry is there right now so you can stand outside and wait."

Han log och kramade om mig innan han gick ut ur salen. Jag gick snabbt ut därifrån och såg en läkare gå mot mig. Shit. Hoppas bara inta att han såg mig. Jag gick med snabba steg in till killarna. Niall satt och sov medans Liam höll på med sin mobil.

" So any neews?" Frågade jag och satt mig ner.

" Nope. There is only about Lou."

" Oh. Well you can see him now. But you have to wait for your turn."

" Who is in there now?" Frågade Liam.

" Harry."

" After him?"

" Zayn. Then it´s your turn."

" Okay." Sa han och försökte le men misslyckade totalt.

" Are you okay?" Frågade jag och kollade allvarligt på Liam.

" What do you think? My best friend is in the hospital. So no." Sa han med gråten i halsen.

" I´m sorry."

" No i´m sorry Sofie. I´m just so tired." Sa han och kramade om mig snabbt.

" I think we all are." Sa jag och gäspade samtidigt.

" Now get some sleep Sofie. You must sleep. I´m still here." Sa han och log.

" Okay. Thank you." Sa jag och lutade mig mot hans axel.

 

Det har gått två veckor och Louis ligger fortfarande i koma. Han andades inte själv och doktorn har sagt till mig att börja ta farväl. Jag vill inte. Verkligen inte. Jag har försökt övertala doktorn flera gånger om att han kommer vakna upp och andas själv. Utan någon maskin som gör det åt honom. Men han har vägrat att lyssna på mig. Så idag var det dags att ta farväl utav Louis. Louis familj hade inte kommit en endaste gång. Vilket jag inte alls förstog. Jag stog inne i Louis rum och bad att han skulle vakna upp. Jag satt mig ner på stolen bredvid honom som jag alltid gjort. Jag tog tag i hans hand och lät tårarna rinna.

" Please Louis wake up. I can´t live without you. I just..." Jag tog ett djupt andetag och försökta få min röst att låta normal. " I just want you to wake up. I love you Louis i really do. I don´t know what to do if you´re not alive. Please wake up." 

Jag la mig ner mot hans hand och tårarna strömmade ner för kinderna. Det enda jag önskar just nu är att han ska vakna upp. Det enda jag vill. Doktorn får inte stänga av maskinerna. 

" Excuse me miss. But we have to turn it off now." Sa en ljus röst.

Jag tog ett djupt andetag och reste mig sakta upp från stolen men satt mig ner på en gång.

" Miss?"

" No. You can´t." 

" He won´t wake up."

Ilskan i mig vart allt mer och mer.

" How can you even say that?! He will wake up!" Sa jag med ilskan i rösten.

" But miss. We have to."

" No. I´m not leaving this room."

" I will call the security."

" Fine. Do that i don´t care. I will not leave this room." Sa jag och höll hårt i Louis hand.

" I´ll be right back." Sa sköterskan surt.

Jag pustade ut och lutade mig tillbaks.

" Sofie?" Hörde jag en svag röst säga.

" Yeah?"

" Here."

Jag kollade mot Louis som hade öppnat sina ögon. 

" Louis. You´re awake." Sa jag med lyckan i rösten.

Han sa inget tillbaks utan kollade bara på mig och log.

" I´ve missed you so much." Sa jag och pussade han på pannan.

" I heard what you said about if i was dead." Sa Louis knappt hörbart.

" I meant every single word."

" I love you Sofie."

" And i love you too." Sa jag och tårarna rann nerför kinderna.

" Take her." Hörde jag sköterskan säga.

" No please don´t. Look he´s awake." Sa jag och pekade på Louis.

Hon kollade chockat på mig först innan hon gick fram till Louis och såg att han verkligen var vaken.

" It´s a miracle. I´m so sorry." Sa hon generat.

" It´s okay." Sa jag vänligt.