.

Den turen jag hade så var jag fortfarande vaken. Men riktigt ont i huvudet. Han släpade in mig till skogen och där stog en bil som såg övergiven ut. Fel hade jag tydligen. Han öppnade ena dörren och slängde in mig där.

" Let me go!" 

Han sa inget utan stängde dörren. Jag såg hur killarna hade sprungit efter men så fort han startade bilen så försvann dom allt mer och mer. Varför? Varför händer detta mig?

Jag blev inslängd i en slags bur. Inlåst. Inne i buren så låg det smuts precis överallt. Det här kan verkligen inte va bra för hälsan. Jag tittade mig omrking och märkte att dörren till buren inte var låst. Jag lyssnade försiktigt efter om jag kunde höra något ljud. Inte ett endaste ljud. Jag reste mig sakta men säkert upp från golvet och smög fram till dörren. Jag kände försiktigt på dörren och öppnade den långsamt. Yes min lyckodag. Jag kommer hem samma dag som han kidnappade mig. Jag såg att jag var nere i en källare och behövde gå upp för att komma ut. Jag tog tre djupa andetag innan jag sprang uppför trappan och ut genom dörren. Väl inne i huset så var det ljud lite överallt. Hoppas bara att inte han kommer se att jag har rymt då är jag illa ute. Jag tog stora steg och öppnade sakta ytterdörren. Ingen där. Bara skog och massa vattenpölar överallt. Mitt hjärta gick säkert i 120. Jag sprang allt vad jag hade och konditionen var verkligen inte den bästa. Men allt jag tänkte på nu var att komma hem. Vara i Louis famn. Höra hans tröstande ord. Höra att han älskade mig. Det är allt vad jag behöver just nu. Igenting annat bara det. Jag hörde mannens arga röst eka bland träderna. Nu var det verkligen bråttom. Mina steg blev allt större och större. Jag halkade till lite då och då men det var verkligen inte något som jag brydde mig om. Nu ska jag hem jag bara ska det. Jag sprang allt vad jag orkade och såg aldrig den stora pinnen som låg på marken. Jag snubblade och nu låg jag på marken och kved av smärta. 

" I´m gonna find you." Hörde jag mannen säga och även ett skott.

Ska han skjuta mig nu också? Jag ålade snabbt fram till ett träd som stog avskilt från andra träd. Jag hörde hans fotsteg komma allt närmre och närmre. Bara han inte ser mig nu. 

" Where the hell are you?! You´re so dead when i find you!" Röt han till och ännu ett skott avfyrades.

Nu var det chansen. Jag reste mig sakta upp med min stukade fot som gjorde riktigt ont. Inget ska hindra mig nu från att springa ut från skogen och hem till lägenheten där killarna säkert oroar sig till döds. Tjejerna skulle komma förbi också så dom är nog säkert redan där. Jag kollade efter om jag såg mannen vilket jag inte gjorde. Nu har jag chansen. Jag sprang allt vad jag kunde och tillslut så var jag ute från skogen. Äntligen. Jag kollade bakåt och såg mannen gå med arga steg imot mig med sitt gevär i handen. 

" Stand still. Or i´ll kill you." Sa han och jag kunde höra hur han laddade sitt gevär.

" No." Sa jag sakta men bestämt.

Jag hörde inte alls vad han sa utan började springa igen. Min fot var mycket värre nu. Smärtan var hemsk. Jag såg lägenheten och mina tårar bara rann nu. Nu är jag snart hemma och är i Louis famn. Mannen var fortfarande bakom mig och sprang efter. Jag tog ett sista steg och öppnade snabbt dörren till lägenheten. Jag tröck på hissknappen och den var ovanligt seg. Efter en stunds väntan och mannen stog utanför och bankade så kom den äntligen. Jag tröck på en knapp och den åkte direkt upp. Mina tårar rann så mycket just nu att jag skulle kunna fylla hinkar med dom. Efter några minuter så kom jag äntligen upp till min våning. Dörren till min lägenhet var öppen så det var bara att gå in. Jag smög sakta in och hörde höga snyftningar. Antagligen från Louis. För jag kände mycket väl igen det. Men när jag lyssnade efter så hörde jag fler snyftingar. Jag hörde hur någon sprang i trappen. Nej snälla säg att han inte kom in. Jag stängde försiktigt dörren och låste. Jag suckade högt och mina snyftninga vart allt högre och högre. Dören var det enda stället där jag kunde luta mig mot. Jag satt mig ner på golvet och drog knäna tätt intill mitt ansikte och täckte mitt ansikte med mina händer. Mina snyftnigar vart från låga till höga.

" Sofie?"

Jag kollade upp och såg ingenting pågrund av att det var så suddigt för att jag grät så mycket.

" Is it really you?"

Jag kände mycket väl igen rösten och reste mig snabbt upp och gick fram till Zayn. Han kramade om mig hårt och jag hörde hur han snyftade.

" We missed you." Viskade han i mitt öra.

" I missed you too."

" You should really go to Louis he is so upset. He is crying so much right now."

" I will. But my foot is hurtng alot."

" What happend?"

" Long story i´ll tell you later."

Han hjälpte mig in till vardagsrummet där Harry och Liam satt bredvid Louis och försökte trösta honom. Det var han som jag hörde grät. Zayn harklade sig och killarna kollade frågandes på honom. Jag stog bakom honom och tog ett steg framåt och Louis var den första upp på fötterna och kom fram till mig. 

" Gosh i´ve missed you so much." Snyftade han fram.

Mina tårar rann nerför kinderna. Inte ett ord kom ut från min mun. Jag kramade om honom hårt. Aldrig någonsin att jag ska släppa taget om honom igen. Aldrig någonsin.