.

Jag gick runt i cirklar och bet på mina naglar. Vet att man helst inte ska göra det men så nervös jag är just nu. Jag har kommit vidare till Cheryls hem. Eller ja hem och hem. Är inte så säker på att det är hennes hem. Jag hade gått vidare från bootcamp till att nu kanske få chansen att sjunga inför tusentals människor. Skulle vara helt ofattbart. Men nu är det så att det står mellan mig och Ashley. Dagen innan hade jag sjungit inför Cheryl och för Demi. Jag fattar inte hur hon kunde få Demi till England. Helt ofattbart. Det gjorde mig ännu mer nervös men jag hoppas verkligen att det gick bra och att jag gick vidare. Jag gick till dörren där jag skulle få höra mitt beslut. Dermot stog där och väntade på mig.

" How does it feel?" Frågade han.

" I´m nervous."

" Well good luck Sofie. It´s your turn to go in."

Jag nickade och han öppnade dörren. När jag kom in så satt Cheryl i soffan och såg riktigt allvarlig ut. Mina ögon var blanka. Bara för att jag var påväg att gråta. Jag satt mig ner i soffan och kollade på henne.

" Hi." Sa Cheyl.

" Hi." Sa jag svagt.

" First of all i want to say that. You´ve come so far. You´re a great singer and performer but i just don´t know if you can stand on the stage and sing your heart out."

" I promise i can." Sa jag och en tår rann nerför kinden.

" I already talked to Ashley and...."

Det kändes som en evighet innan hon sa det.

" It´s bad neews. I can´t take you with me to the live stage. I´m sorry Sofie."

Mina tårar rann mer än vad dom gjorde innan. Allt det jag gjort. För ingenting? Jag kollade sårat mot Cheryl men endå Ashley förtjänar att gå vidare.

" Can i get a hug?" Frågade hon med tårar i ögonen.

Jag lutade mig fram och gav henne en stel kram. Hon viskade i mitt öra.

" I´m really proud of you Sofie. You´re gonna go far. Never forget that you have the voice."

Jag sa inget utan släppte taget. Hon kollade på mig med tårar som rann nerför kinden.

" Thank you Cheryl." Sa jag bara innan jag reste mig upp.

Jag började gråta ännu mer nu när jag gick ut möts jag av Dermot.

" How did it go?" 

" I didn´t make it." Sa jag.

Han kramade om mig och då kom tårarna ännu mer. Han släppte mig efter en stund och började prata lite med mig innan jag gick iväg och började packa ihop mina väskor. Jag ska flyga hem på en gång till Doncaster. Ingen mening att vara kvar. Nu låter jag så himla negativ men finns inget att göra nu. Jag satt mig i bilen som skulle köra mig till flygplatsen. 

Tjugo minuter senare så var jag framme och väntade på flyget. Några fans hade kommit fram och frågat om autograf och bild. Helt ofattbart att jag har fans. Jag är inte van med det än. Jag skulle vänta i ca en timme på planet så då kan jag ju kolla twitter vilket jag inte gjort på ett bra tag. Jag kollade på mina följare och dom hade ökat så sjukt mycket. Från 63 till 17 890. Tänk att jag har så många som stöttar mig. Jag kollade även mina mentions och såg att det var många som tyckte jag skulle följa dom eller svara på deras tweets. Jag tröck upp tweet rutan.

 

Jag la ner mobilen och reste mig upp och fördröjde tiden.