.

"Alice?" Jag kollade upp mot personen och ställde mig framför honom.

"I...I can't take this anymore." Sa jag och bröt ihop. "Harry I can't.."

"No schh Alice. It's okay." Sa han och drog in mig till hans famn.

"No it's not..Hannah...she...hates me." Sa jag och drog efter andan och kramade om honom hårdare.

"She doesn't hate you. Alice I love you remember that."

"I'm trying to face with the problems but I can't. It ends up in a big mess. I'm such a mess."

"You're not a mess Alice. I love you for you never forget that."

"I love you Harry." 

---

 

"But you're home." Sa jag och försökte låta glad efter alla tårar som fällts.

"I'm home." Sa han lugnt och torkade bort tårarna från mina kinder.

"I've missed you so much."

"And I've missed you too. Let's go inside it's so cold." Sa han och tog tag i min hand. Jag lutade mig mot hans axel och vi gick in till lägenheten.

"So tell me. What's wrong?" Sa han och satte sig ner i soffan.

"Okay..."

 

"You've been through all that under these three weeks?"

"Pretty much." Svarade jag med ett suck.

"And now when you told me all this. Have you looked at your mentions?"

"No.." Svarade jag och fastnade med blicken på Harrys mobil som hela tiden vibrerade.

"Your lying." Sa han besviket.

"I'm sorry I just couldn't..." Jag tog ett djupt andetag. "I just can't ignore them. Like you can't just tell me what to do or not. It's my life." Sa jag och suckade irriterat. "Aren't you going to answer?" Frågade jag och pekade på mobilen.

"No." Svarade han snabbt. "I don't want to see you get hurt I hate it when you cry. I really do. Because when you cry it feels like it is my fault. Like I was the one who did the mistake." 

"What mistake?"

"To fall in love with you. It feels like sometimes you don't want to go out with me."

"I do want to go out with you. But it's just that I don't like it when the papparazis are everywhere. When you were gone I couldn't go to the store without some papparazi or a fan that asked me if you guys were home. Of course I miss my life like it was before. But I love you Harry, and nothing can change the way I feel about you." Sa jag och log svagt.

"I love you too." Sa han och ofamnade mig i en kram. "And before I forget. Tonight we are going out for dinner. You me and the boys, plus Perrie, Dani and El. Sounds fun?"

"That would be fun." Log jag. 

"Awesome! We have to leave in like two hours so I will be back. Just have to go home and take a shower. I call you when I am about to leave. Okay?" Sa han och kysste mig mjukt på hjässen.

"Okay."

"See you later." Sa han och försvann ut genom dörren.

Två timmar? Hur ska jag hinna göra mig klar på två timmar? Först måste jag duscha sen efter det smörja in mig med goda dofter. Hitta på någon fin klänning. Sen skorna? Och sminket och håret? Hur ska jag hinna klart med allt det där på två timmar? Bäst att snabba sig. Jag gick snabbt in till badrummet och duschade av mig.

 

"What to wear. What to wear." Sa jag för mig själv och tog ut klänningarna en efter en. "Maybe this one." Sa jag och ställde mig framför spegeln. "Naaah way too ugly." Sa jag och slängde ner den på golvet.

"I can take this one!" Sa jag glatt och betraktade klänningen. Min favorit klänning. Svart spets upptill med mönster. 

Jag ställde mig framför spegeln och gjorde en tummen upp. Nu återstog bara sminket och håret. Jag satte mig framför sminkspegelnoch gjorde sminkningen. Mer neutralt inte för mycket och inte för lite. Håret fick ligga platt.

Jag tog snabbt på mig mina svarta kilklackar och tog upp mobilen,plånboken och nycklarna och begav mig sedan neråt. 

"Wooow! Looking great." Sa Harry och pussade mig snabbt och körde sedan iväg.

"So are we the first one there or are the boys already there?"

"They are already there." 

"Are we there yet?" Frågade jag och log stort.

"Now we are." Sa han och parkerade precis utanför ingången.

"God it is way to many papparazis here." Sa jag och kollade ut. Dom stog och väntade tills vi skulle gå ut ur bilen.

"Stay here." Sa han och öppnade dörren. Jag följde efter Harry med blicken och förstog vad han skulle göra. "Take my hand." Sa han lugnt och stängde sedan igen min bildörr. 

"Harry! Look here please!" Skrek dom en efter en.

"Looking great Alice!" Skrek en annan. Jag log svagt och vi kom in efter en stund.

 

"Alice!" Sa tjejerna och reste sig snabbt upp från bordet och ofamnade mig i en kram.

"Hi." Sa jag glatt och log.

"Hello there Alice." Sa Zayn och kramade om mig. Vilket slutade upp i ett kram kalas innan vi kunde börja äta.

 

 

---

 

"Okay so don't freak out or anything now." Sa jag och tog försiktigt tag i hennes händer. 

"What's wrong?" Frågade hon och såg mer allvarlig ut.

"Do you remember that I just hung up when we talked?" Hon nickade till svar.

"Well I saw a person that I thought I knew.."

"Aaand?"

"Well I saw Joshua." Sa jag och kände en klump i halsen när jag nämnde hans namn.

"Joshua?! You mean the one who dumped you?"

"Yes.."

"Hannah." Sa hon svagt och drog in mig i en kram. Jag kände hur en ensam tår rann nerför kinden.

"I just.." Sa jag och tog ett djupt andetag. "I just don't know what to do. I thought he left town but I guess I was wrong. Like always."

"He's a idiot Hannah. Don't care about him that's just what he wants. He wants to bring you down. Don't let him do it." 

"But I still love him."

"Hey Hannah. He cheated on you. Cheated. I don't want you to go back to him and do the same mistake."

"But Alice. I love him." Sa jag och betonade ordet love. "And besides you and Harry seems to live the perfect life that never gets any problems." Sa jag kallt. 

"What did you just say?" Sa hon och satte sig rakt upp.

"I'm sorry Alice but you are telling me what to do when Harry is the only boyfriend you ever had."

"I love him Hannah." Sa hon lågt.

"I'm sorry Alice. Do you forgive me?"

"Your my best friend. I can't be mad at you." Sa hon och kramade om mig. "Is he still at the café?"

"I guess so." Hon nickade och gick snabbt in till hallen.

"But where are you going?"

"We are going to the café." Sa hon och drog med mig.

"So your ready?" Frågade hon och ställde sig framför dörren.

"I'm ready. I think." Sa jag och kollade in genom fönstret. Där satt han med henne. Tjejen som han var otrogen mot mig med. 

"Hannah you have me with you. It's okay if you don't want to."

"No I can. I have too. He can't controlle my life."

"That's right sista." Sa hon glatt med ett brett leende på läpparna. "So now let's go in." Sa hon och öppnade upp dörren.

"But Alice, Miranda thinks that you're sick."

"I can just say that I am feeling better." Log hon.

"Hannah!" Jag stannade upp och vände mig om.

"What do you want?" Frågade jag och lade armarna i kors.

"What are you doing here?"

"I live here? Can you please just leave me alone. Joshua please."

"No." Sa han och tog ett steg närmre mig.

"Get away from me!" Sa jag högre.

"Get the hell away from her." Sa Alice och puttade iväg honom.

"You were lucky this time." Sa han högt och slängde på sig jackan och stack.

"Are you okay?" Frågade Alice och ställde sig framför mig med händerna placerade på mina axlar.

"I'm okay." Sa jag och log svagt.

"Good. Now let's eat something." 

"This was so good." Sa Hannah och log stort.

"I know right."

"So what are you going to do now?" Frågade hon och drog på sig jackan.

"Heading home."

"And do what?" 

"Nothing I guess."

"Sorry I just have to ask. How is it with your cancer?"

"I haven't got the letter yet so I don't know really. Right now I am feeling fine."

"Okay god I hate that stupid cancer." Sa hon lågt.

"I hate it too."

"So are you in pain or anything right now?"

"No I just feel a little bit weird. Like dizzy and warm."

"Okay."

"I really do feel dizzy." Sa jag återigen och placerade handen på bordet.

"I heard that. Stop complaining."

"You were the one that asked." Sa jag surt och drog på mig jackan.

"Yeah but I knew you were only going to start complaining. So what's up with your parents?"

"Are you serious?"

"What?"

"Are you really going to ask about my parents? Like what's wrong with you?"

"Me? It's you that doesn't have any parents that can take care of you!" 

"Woooow." Sa jag lågt och nickade på huvudet samtidigt. "You know what? Best friends support each other. I helped you with Joshua and your not helping me with this? You know what just forget it. Forget about all of this. Because best friends don't talk like that." Sa jag och sprang snabbt ut med tårar rinnandes nerför kinderna.

"Alice please wait!" Jag ignorerade henne och forsatte springa. Hon vet mycket väl att jag hatar när någon pratar om mina föräldrar.  Hon vet det mycket väl.

"Stupid life." Sa jag tyst för mig själv och satte mig ner på en bänk. Jag tog sakta upp min mobil och låste upp mobilen där det visades ett nytt sms.

Jag torkade bort en ensam tår som rann långsamt nerför kinden.

Jag reste mig upp och började gå sakta hemåt. Alla olika tankar for upp i huvudet. Allt från att mamma och pappa nästan aldrig funnits där för mig. Dom har aldrig frågat en enkel fråga som hur jag mår. Dom bryr sig bara om sig själva. Bara dom mår bra så bryr dom sig inte. Hannah beter sig underligt. Hon är min bästa vän och jag älskar henne men just nu vet jag inte vad som hänt. Hon frågade en enkel fråga och jag svarade men sen bara hände det. Hon skällde ut mig för ingenting. Och nu Harry. Saknaden är för stor. Dagarna känns som år. Snart går det inte att vänta. Saknaden är för stor. Verkligen. Jag älskar honom. Jag älskar honom så otroligt mycket. 

Jag skakade av mig mina tankar och kollade upp. Min blick fastnade på en skulptur av en människa som stog utanför lägenheten. Jag gick med snabbare steg fram och nu vart personen mer tydligare. Ett lyckorus for igenom hela min kropp men ändå kändes det som att tårarna hotades att komma fram. Allt som har hänt är bara för mycket. Allt för mycket. 

"Alice?" Jag kollade upp mot personen och ställde mig framför honom.

"I...I can't take this anymore." Sa jag och bröt ihop. "Harry I can't.."

"No schh Alice. It's okay." Sa han och drog in mig till hans famn.

"No it's not..Hannah...she...hates me." Sa jag och drog efter andan och kramade om honom hårdare.

"She doesn't hate you. Alice I love you remember that."

"I'm trying to face with the problems but I can't. It ends up in a big mess. I'm such a mess."

"You're not a mess Alice. I love you for you never forget that."

"I love you Harry." 

"Dammit! Stupid pancake!" Suckade jag irriterat och slängde den förstörda pannkakan i diskhon. "Why can't just one single pancake be perfect?" Sa jag lågt för mig själv. Jag suckade högt och ställde mig vid spisen och stekte den sista pannkakan som blev den ända lyckade. "Yes! Finally!" Sa jag glatt och satte mig ner vid köksbordet och började äta.

"Hi Hannah." Sa jag satte på högtalaren på mobilen och forsatte sedan att äta.

"Where are you?"

"At my place? Why?"

"I'm at your work right now. Aren't you supposed to work today?"

"Dammit! i totally forgot. Can you please tell Miranda that I'm not coming today because I'm not feeling that well."

"Miranda?"

"Yeah. She has long brown hair in a pony tail and she is pretty long."

"I can't see her. Oh wait.."

"Hannnah? You still there?"

"I'm still here. She said that it's okay but next time you have to call her and tell her. So are you sick?"

"No I just forgot."

"Oh..oh my god is that?.."

"What?"

"Oh my..But how? I have to call you back. Love you."

"But Han..." Vad var det som nyss hände egentligen? Hon brukar aldrig bara lägga på. 

Jag la mobilen på bordet och började med disken. 

Jag la snabbt på och kollade diskret bakåt. Sitter verkligen han där? Och pratar med en annan tjej? Jag tittade försiktigt bakåt igen. Dom båda satt och skrattade högljutt åt varandra och höll varandra i händerna. Vem är den där tjejen egentligen?

"Excuse me miss?" Jag kollade snabbt upp.

"Uhm yeah?"

"I think I know you from somewhere."

"Oh. Really?"

"Yeah but I can't figure out where."

"Uhm...okay."

"Well I gotta go. Bye."

Jag tog upp min mobil som vibrerade och svarade på Alice sms. 

"Do you want some more coffee?"

"No I have to go now." Sa jag och reste mig snabbt upp. 

"Hannah? Is that you?" Jag kollade försiktigt mot bordet där han satt.

"No." Svarade jag snabbt och sprang ut. 

 

"Come on open the door." Sa jag tyst för mig själv och knackade återigen.

"I'm coming." Hörde jag där inifrån. Sekunden efter så öppnades dörren.

"Hannah! What a surprise." Sa hon glatt och ofamnade mig i en kram.

"Can I come in?"

"Of course." Jag hängde av mig jackan och satte mig ner i soffan.

"Alice you never going to believe who I just saw at the café." 

"I love Alice so so so so much she is the one and only. We are getting married and are going to have twenty kids together." Retades Niall och skrattade högt.

"Stop it! It's not funny!"

"Boys stop it!" Sa Paul högt. "Niall give back Harrys phone right away!" Niall suckade högt och gav tillbaks mobilen.

"Thank you Paul for saving me." Sa jag och gick snabbt in på twitter och kollade om han hade skrivit något. Som tur var så hade han inte det.

"Guys could you please sit down." Sa Paul. Vi gjorde som han sa och satte oss ner i soffan.

"What is it that you want us to know?"Frågade Louis.

"You know that we are leaving in four days."

"Yes.." Svarade vi i kör.

"Well we don't have to wait that long."

"What do you mean?" Frågade jag.

"Pack your bags because we are going home." Log han.

---

"It's so good to be home." Log jag stort för mig själv och gick med snabba steg in till sovrummet. Sängen stog där bäddad. Golvet däremot var inte lika fint. Lika bra att sätta igång då.

Två timmar senare:

"Finally." Pustade jag ut och satte mig ner i sängen med datorn i knät.

 

 

"They say you're a freak when we're having fun.Say you must be high when we're spreading love
But we're just living life and we never stop."Sjöng jag med i Icona Pops låt och dansade med. 

"We got the wooorld."

"OPEN THE DOOR!" Hörde jag någon skrika från dörren. Jag sänkte ljudet på datorn och satte mig sakta ner i sängen. "Open this stupid door right away! Or I will smash it!" Jag reste mig sakta upp från sängen och gick fram till hallen.

"Open this freaking door!" 

"What do you want?" Frågade jag och ställde mig närmre dörren.

"Just let me in!"

"No! Just go!"

"Alice please open." Han lät betydligt lugnare nu på rösten. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren. 

"I'm not gonna let you in dad." Sa jag.

"Why not?"

"Well I don't know you anymore and I really don't want to either so you can just go. I don't want to hear you apologizing."

"I'm not here to apologize. So how is it with your cancer?"

"Like you would care." Sa jag lågt.

"Don't talk to me like that." Röt han till.

"I don't care. I am talking to you like I want so don't you think you just can come here and say what you want. This is my life."

"What's wrong with you?"

"Nothing is wrong with me. You on the otherhand. I think that you should go to the doctor and check out if you have anything wrong."

"Don't talk to your dad like that."

"Bye stranger." Sa jag och slängde igen dörren. Jag gick snabbt in till sovrummet och slängde mig ner i sängen och lät tårarna strömma nerför kinderna.

 

Jag satt mig trött upp ur sängen och kollade omkring mig. Jag måste ha somnat, för när jag sist kollade ut så var det mörkt och nu var det ljust ute. En lång suck for ur min mun samtidigt som jag startade min dator. Jag reste mig upp från sängen och tog fram min systemkamera och tog sedan ett kort på sängen.

 

 

"Oh god dammit! What now?!" Suckade jag irriterat och gick till dörren som det knackades på flera gånger. Jag låste upp dörren och chockades av vilken som stog där.

"Perriiiiiiiie!" Sa jag glatt och ofamnade henne i en kram.

"Hi Alice." Sa hon lika glatt tillbaks.

"It's so good to see you!" Sa jag och lät henne komma in.

"It's good to see you too." Sa hon och hängde upp jackan. "So I have one thing that I want help with."

"And what is that?"

"Can you probably help me with the clothes? I am performing today with the girls at a mall and I have no idea of what to wear. So could you help me?"

"Of course. Show me everything that you have with you." 

 

"I know what you can have. This black shirt and with that you can have your blue skinny jeans. That would look perfect on you!" Log jag brett och tog upp den svarta korta linnet.

"Yes! Thank you!" Sa hon och sprang in till badrummet och böt om. "AOUCH!" Hörde jag Perrie säga högt för sig själv. Jag hoppade snabbt upp från golvet och sprang fram till dörren.

"Perrie? Are you okay?"

"Yes I am just clumsy. Don't worry." Svarade hon. Jag log svagt och gick in till sovrummet och plockade upp mobilen. I samma sekund som jag gjorde det så ringde Harry.

"Hi Harry."

"At my apartment. Why?"

"It's boring without you. And it's lonely."

"Love you too."

 

"So how do I look?" Frågade Perrie.

"Wooow! If Zayn was here he would be freaking." Skrattade jag.

"Thank you. I guess....Haha but I have to go now. See you later. Love yaaa!" Sa hon och sprang snabbt iväg.

"There I'm finally done." Pustade jag ut och ställde mig i kassan och förberedde mig för den första kunden som skulle komma in genom dörren vilken minut som helst. 

"It looks so cozy in here right now." Log Miranda. Jag höll med. "So how many days it is left now?"

"Four days."

"Oh it's not that long left." Log hon till svars. "So do you miss him?"

"Yes." Log jag och kollade mot dörren som öppnades. "I miss him like alot." Fortsatte jag och tog sedan hand om kunden.

 

"So what would you do if he just randomly just came in here?" 

"I don't know. Why are you asking so many questions about him all the time?" 

"Just curious." Svarade hon snabbt och tog över i kassan. Jag kollade frågandes på henne och gick med ett suck in bakom draperiet och tog upp min mobil. Det första jag gjorde var att ringa upp Harry.

"Are you running?" Frågade jag.

"It sounds like it. Anyways Miranda is acting strange and just keeps asking questions about what I would do if you just randomley came in at the café. Do you know why?"

"Yeah I know it's so strange."

"I miss you too."

"I'm so sorry. But what time are you landing in England?"

"Six?!"

"Fine. But just for you."

"I love you too. But I gotta go have to help Miranda."

"Oh before you g..." Tut tut tut. Jag suckade irriterat och tröck upp twitter på mobilen.

 

 

Jag tröck på tweet och gick ut till Miranda och hjälpte henne med kunderna.

"Who was it?" Frågade Louis och satte sig ner bredvid mig i soffan.

"Alice."

"What did she want?"

"Miranda was acting strange. She was asking all these questions about if I would come in to the café right now what would she do."

"Oh but we're still in America so that would be hard." Skrattade han.

"Yeah I know." 

"But it's late so I'll see you later. Good night Harry." Sa Louis och klappade mig på axeln.

"Good night."

Jag startade min dator och gick in på twitter och läste Alice tweet.

 

Inget långt svar men hon blir nog bara glad av att se att jag har svarat. Jag stängde ner datorn och gick till sängen och somnade till.

Dagen därpå:

"Niall stop it!" Sa jag irriterat och försökte få tag på min mobil som Niall hade i sin hand och sprang runt med den. 

"I love Alice so so so so much she is the one and only. We are getting married and are going to have twenty kids together." Retades Niall och skrattade högt.

"Stop it! It's not funny!" 

"Boys stop it!" Sa Paul högt. "Niall give back Harrys phone right away!" Niall suckade högt och gav tillbaks mobilen. 

"Thank you Paul for saving me." Sa jag och gick snabbt in på twitter och kollade om han hade skrivit något. Som tur var så hade han inte det. 

"Guys could you please sit down." Sa Paul. Vi gjorde som han sa och satte oss ner i soffan. 

"What is it that you want us to know?"Frågade Louis.

"You know that we are leaving in four days."

"Yes.." Svarade vi i kör.

"Well we don't have to wait that long."

"What do you mean?" Frågade jag.

"Pack your bags because we are going home." Log han. 

Right now I can say that distance sucks! :( This day has been way tooooo emotional. 

Jag tröck på tweet och tröck upp mina mentions. Även fast Harry hade förbjudit mig att kolla mina mentions så kändes det som att jag var tvungen att göra det. Jag började läsa igenom några tweets. Vissa hade skrivit riktigt fina saker medans dom flesta hade bara skrivit massa hat. Jag kände hur tårarna långsamt började rinna nerför kinderna. 

Jag la mig ner i soffan och lät tårarna rinna.

---

Jag suckade lågt och satte mig upp i soffan. Vad håller jag på med? Jag kan inte låta dom sänka ner mig. Är Harry lycklig då borde dom också vara det. Ingen ska få kunna trycka ner mig. Visst hatet kanske kan bli för mycket men det mesta hatet jag får är ren avundsjuka istället för hat. Jag tryckte kudden hårdare mot bröstet och vilade huvudet på toppen av kudden. Ännu en suck for ur min mun när jag tänkte över dagen som vart. Jag hade gått från att vara på toppen till botten på bara några sekunder. På grund av min pappa. Han hade inte brytt sig om mig innan men nu ska han helt plötsligt bara bry sig? Jag kollade ner på min mobil som lös upp. På skärmen så visades ett nytt sms från Harry. Jag log svagt för mig själv och låste upp mobilen som ledde mig direkt till sms:et. 

Jag la ner mobilen bredvid mig i soffan och lade ner datorn i knät. Istället för att skriva ett direkt meddelande till han så gjorde jag ett tweet. Mycket lättare för han att se då.

Jag tröck på tweet eftersom att det inte räckte jag tröck sedan upp rutan igen.

 

Jag reste mig snabbt upp och gick till ytterdörren och låste den. Om jag inte skulle ha gjort det nu då så skulle jag ha glömt bort det sen. Jag suckade när jag väl satte mig ner i soffan med datorn i knät som vanligt. Två nya tweets från Harry lyste upp på min mobil skärm. Jag skrev in hans namn på twitter och kom genast fram till hans profil.

 

 

 

Jag tröck upp tweet rutan.

 

Jag stängde ner datorn och gick in till badrummet och tvättade av sminket och gjorde det man brukar göra innan man ska lägga sig. Jag drog täcket över min kalla kropp och slog igång på alarmet och lät sedan drömmarna sjunka in.

"Yeees!" Sa jag när jag äntligen tog ett kort på min frukost som inte blev suddig eller för ljus. Nöjt la jag ut bilden på twitter och skrev "Now breakfast then work! I just love breakfast best thing ever♥" Jag log nöjt och började äta på frukosten som jag själv hade gjort. För att vara jag så vart det perfekt. 

 

"Hi everyone!" Sa jag och hängde upp jackan. Jag såg bara Miranda som stog vid disken och diskade undan brickor och olika koppar. "Where is everyone else?"

"It's just us two today." Log hon.

"Okay so what should I do?"

"You can go out to the tables and light up the candles and then you can open the place."

"Okay I willl do that right away." Sa jag och gick ut till borden. 

 

---

 

---

Jag satte upp håret i en stram hästsvans och betraktade sedan mig själv i kropps spegeln. Jag gjorde en tumme upp och tog upp bilnycklarna och mobilen och gick snabbt ut till Harrys bil. Eftersom att han var i Amerika så fick jag låna hans bil, om jag var försiktigt. Vilket han visste att jag var. Jag startade bilen och åkte till närmsta affären. 

Jag tog en vagn och började gå runt i den lilla affären och plockade ner dom sakerna jag hade skrivit på min inköpningslista.

"Hi stranger." Jag kollade förvånat bak och lyste sedan upp i ett leende.

"Miranda! Hi there." Sa jag och ofamnade henne i en kram.

"It's been a long time ago. So how are you?"

"I'm fine thank you for asking. How are you?"

"I'm fine aswell, so how is it between you and Harry?"

"So you know about us two?"

"Duuuh? It's not that hard to miss they are writing bout you guys in the news paper and in gossip papers."

"Well he is in America right now for three weeks but we are good."

"Still working at the hits radio?"

"No I got tired of it so right now I am looking for a job."

"I knooooow!" Sa hon och drog ut på o:et. "I am working at a café and we really need a new employee.You should try it out it is so much fun!"

"I can hink about it."

"Here's our number, give us a call if your intrested."

"I will, well now I am going to go find the last things then go home to Harrys place and clean up the mess and make some food then write a little bit in the diary."

"You do that. See you soon I hope."

"Call me." Sa jag och gick iväg och tog ner det sista i vagnen som jag skulle ha.

 

"Finally." Sa jag och pustade ut. Nu såg lägenheten mycket bättre ut. Luktade deffintivt mycket godare nu än innan. Jag log stolt för mig själv och tog upp dagboken och slog upp en blank sida.

Jag gick snabbt in till badrummet och duschade av mig efter det så tog jag på mig min rosa mjukdress som jag hade köpt för några veckor sedan. Jag gick runt i vardagsrummet och tände alla ljus och satte mig sedan ner i soffan och startade twitcamen. Kanske lite tidig men bättre det än att vara för sen. 

"Hello everyone!" Sa jag glatt in till kameran och tröck sedan upp facebook och tröck upp Harry och skrev ett meddelande till honom. Några minuter senare så var det redan över ett tusen som kollade. Det var många som frågade om jag saknade Harry och då var ju svaret ett självklart ja. Vem skulle inte sakna sin pojkvän som ärv borta i tre veckor?

"Okay guys I just have to go in to the kitchen and make some dinner, I'm kinda hungry." Sa jag och tog upp datorn och gick in till köket. "You guys are going to watch while I'm making some macaronis and cheese." Sa jag och började med maten. 

"You can't be dead!" Skrek jag och satte mig upp i soffan. Jag kollade omkring mig och såg att det inte var någon där. Kanske det bara var en mardröm trots allt. Jag tog snabbt upp min mobil och tröck upp Hannahs nummer.

"Hi this is Hannah." Jag pustade ut och torkade bort tårarna.

"You're alive."

"Well yeah? What's wrong?"

"Just dreamed a bad dream that's all. Just wanted to know that you were okay."

"I am okay Alice. I have to go back to work now. See you on sunday?"

"Absolutely!" Jag la på och startade en film på datorn. 

---

 

"Harry are you awake?" Jag kollade tröttsamt upp och såg Louis sittandes bredvid mig.

"I'm awake. What is it that you want?" Frågade jag och gäspade samtidigt.

"You just seems so upset lately."

"I'm just upset that I have to leave Alice for three weeks alone. That's all." Log jag mot honom.

"I am going to miss Eleanor aswell. But you have to realise that even if you're angry or sad don't take it out on us. Promise us that. Because when you are upset no one wants to be near you."

"I'm not going to take it out on you guys. I promise."

"Good, and when we are ariving I am going to call El I think you should call Al then." Sa han och log.

"You're calling here for Al now?" Skrattade jag.

"Yes, or should I just call her for Alice?"

"No i'ts okay. I was just asking."

"Alrighty then I am going to watch another movie then sleep because I guess we are ariving in a few hours so good night."

"Good night Louis." Jag öppnade upp min väska och tog fram datorn.  "Paul can you help me with one little thing?" Frågade jag och kollade bak mot Paul som satt med armarna i kors och sov tugnt. Jag suckade lågt och kollade omkring mig. Alla satt och sov förutom Louis som satt och kollade på en film på datorn annars så sov alla andra. Eftersom att internet vägrade att funka så slog jag igång en film för att ha något att göra under dom timmarna vi skulle sitta på planet.

 

"Wake up and put your computer in your backpack." Sa Paul högt.

Jag gjorde som han sa och reste mig trött upp från stolen. Rumpan gjorde extremt ont efter att ha suttit stilla på en stol i flera timmar. Jag gjorde några grimaser och tog sedan upp min mobil och tryckte upp Alice namn. Det måste ju vara mitt i natten nu i London men jag lovade henne att ringa så fort vi kom fram. 

"Don't call her yet." Sa Liam.

"Why not?"

"Wait til we get of the plane." Jag log svagt och trängde mig förbi Paul och ringde upp Alice. Flera toner efter varandra. Inget svar. Kanske sover hon endå? Jag tröck ner hennes namn och tröck upp det sedan igen.

"Sorry Harry I almost fell asleep." Sa hon och gäspade högt.

"It's okay. I just wanted to tell you that we are in America now and it s plenty of fans here."

"America is one of the worst places." Suckade jag men log samtidigt. "But it's good though because I love the fans they are so deticated."

"And that is always a good thing." Sa hon och jag kunde se framför mig hur hon log.

"And it was so good to hear your voice."

"So have you written something in your diary."

"Okay well I think I should go now. Have to take some photos with the fans. You maybe can hear them?" Sa jag och höll för ena örat för att jag skulle kunna få chansen att i alla fall höra något Alice sa.

"They are pretty loud I can hear." Skrattade hon.

"I am used to it by now so it's okay. Hold on just gonna take a picture with some people."

"That sounds like a better idea." Log jag.

"Love you too always and forever." Jag la ner mobilen i fickan och började ta kort med några fans innan vi alla begav oss in i bilen som skulle ta oss till hotellet.